Bank: Alla dårars dag

Stockholm stod i lågor, Djurgården spelade derby för guld och välkomnade till alla dårars dag.

Två gånger tappade de koncentrationen.

Och sen föll himlen ner.

Förnuftig analys?

Okej, ska bara ta ett andetag först.

Stockholmsderby med SM-guld på spel, med två skilda spelidéer som brakar in i varandra på blixtsnabbt plastgräs… när vi tog oss söder om Söder en söndag var det inte för att se på fotbollsspel.

Det var för det här.

Klackar som citerar Thåström om dårskap (Djurgården, förstås) och lovar att gå rakt in i striden (Hammarby), spelare som vrider upp kraven till max för den motståndare som vill göra något. Det var som att kliva ner i en vakuumförpackad galengryta utan cyklop.

Smällde rakt in i varandra

Hammarbys fotboll handlar om att svänga ut på motorvägen och höra hur motorn spinner, Djurgården är något annat. Djurgården är kontrollerad rotationsfotboll som väntar in tillfället och öppningen, Bajen ser tillfällen i allt.

Nu smällde de rakt in i varandra, och jag vet inte ens om det var bra fotboll, men det var definitivt mycket fotboll.

Efter ett par sekunder pressade Fredrik Ulvestad bollen från Dennis Widgren, efter ett par sekunder till sprang Ulvestad rakt igenom Nikola Djurdjic med boll, ben och allt.

Djurgården tog matchen om halsen, men fotboll är inte mindre fascinerande att det räckte med en halvlam Bajen-kontring (Muamer Tankovic avslutade långt utanför) för att Hammarby skulle få lite, lite syre, och kunna hitta ett embryo till sitt spel.

Men de var alltså piskade att göra det mitt i ett minfält. Ulvestad käkade ytor, Jeppe Andersen gjorde samma sak, det var trångt, besvärligt, jävligt på alla sätt, krav på att sätta ihop två-tre enkla passningar för att hitta utrymme någon annanstans.

I tio minuter var det Astrit Ajdarevic som gjorde det för Djurgården, sedan var det Tankovic som gjorde det för Hammarby, men tillräckligt var det inte. Dif var extremt noggranna med att följa efter allt grönt som diagonalade in innanför deras ytterbackar – och åt andra hållet var det för långt fram till Mohamed Buya Turays irrationella initiallöpningar.

Mer Djurgårdsfotboll

Efter en halvleks schackboxning (mest boxning) kunde vi räkna ihop halvchanser för Turay, Ring och Vladimir Rodic. 0–0, men lite mer Djurgårdsfotboll än Hammarby-ös. Jeppe Andersen hade varit lysande, Darijan Bojanic osynlig – det säger mycket om mycket.

I princip allt som imponerade i första halvlek var destruktion, att lagen la ribban så högt för varandra att ingen nådde upp till ribban.

Alla dårars dag?

Den kom.

Djurgården hade varit så pedantiskt noga i att jobba hem och komma rätt när de förlorade boll, i att dubblera mot Hammarbys yttermittfältare. Första gången de kom fel kom 0–1.

De hade försvarat bort ett anfall, men när Simon Sandberg tog fram bollen och lyfte in i straffområdet hade Dif tappat lokalsinnet. Det hade inte Nikola Djurdjic, som nickade in matchens första mål.

Tio minuter senare hade vi hunnit med tre byten, ett gult kort, ett rött och två mål.

Samma sorts andravåg, samma sorts Sandberg-aktion (den här gången stal han bollen från Elliot Käck), en stickpassning till Alex Kacaniklic och 2–0 till Bajen.

De hade gått rakt in i striden, och nu var den väl över?

Två kort och tre byten senare var inget alls särskilt säkert längre. Att försvara en 2–0-ledning mot Djurgården är en sak, att försvara den mot Emir Kujovic med tio man är något helt annat.

Men så såg jobbet ut.

Jeppe Andersen tappade bollen, sparkade ner Jesper Karlström och fick sitt andra gula kort (grattis, Malmö FF). Det var en halvtimme kvar, något slags primalskrik mullrade in från Dif-klacken och Emir Kujovic släntrade in från sidlinjen.

300 inlägg

En guldchans att försvara hem för Hammarby, 30 minuter och 300 inlägg att försvara bort. Bajen körde ner ansiktet och kippade efter andan, men det enda de såg var ett blårandigt Armageddon.

Med en kvart kvar skickade Buya Turay in 2–1 i nättaket, efter att Davor Blazevic gjort en kanonräddning på en nick från Jacob Une Larsson. Hammarby stod inte upp längre, de låg och försökte hantera sin andnöd.

Une Larsson nickade igen, Blazevic tokräddade igen. Nicklas Bärkroth lobbnickade i ribban. Hammarby rörde inte bollen, och här är en bild av derbyångest:

Med tio minuter kvar hade Hammarby gjort alla sina byten, medan deras andremålvakt, derbyhjälten Blazevic, flirtade med att ta ett andra gult kort för maskning. Vad hade de ställt i mål om han hade fått det? Nikola Djurdjics kortbyxor?

Vi måste kämpa för att ta tre poäng? Jotack. Lite.

En match som var ett vibrerande undantagstillstånd slutade med att Emir Kujovic sköt över från sex meter efter fyra minuters stopptid. Sedan var allt utom guldstriden och Nikola Djurdjics adrenalin slut.

Hammarbys vikarierande lagkapten rusade 80 meter ut till Bajenklacken, han tog med sig tre poäng dit. Djurgården har allt arbete kvar att göra om de vill bli svenska mästare, de har tre konkurrenter med sig in på upploppet och tre matcher kvar att spela.

Men först måste de andas.