Laul: Sätter ramarna för hela guldstriden
Malmö FF-Djurgården är mer än bara match 21 i den allsvenska serielunken.
Det är matchen som sätter ramarna för hela guldstriden.
Har alla förstått vilken möjlighet Djurgården har?
När detta skrivs och publiceras är det fortfarande några timmar kvar till avspark på Malmö stadion. Låt mig därför börja i en annan stad, i en annan del av tabellen.
I Helsingborg.
Den mest grundläggande frågan i hela historien om Henke Larssons tragiska avhopp från HIF försvann nämligen lite i går: Vad är egentligen rimligt att kräva av en fotbollstränare?
Själv skrev jag att det är omöjligt att avgöra hur bra en tränare är utifrån resultaten i åtta matcher. Inte ens en Pep Guardiola skulle tagit fler poäng med dagens Helsingborg än vad Henke Larsson gjorde på åtta fajter. En tränare har inte den påverkansgraden i fotboll. Det är för kort tid, för litet underlag, och just det är ingen åsikt – det är ett faktum.
Från mittensnitt till guldsnitt
I våras, efter åtta matcher med nya tränarduon Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf hade Djurgården förlorat två derbyn och tagit tolv futtiga poäng. Ett snitt på 1,5 poäng per match, ett mittensnitt.
Idag, efter 20 spelade matcher, har Djurgården tagit 2,2 poäng per match. Det är ett guldsnitt.
Tänk om Djurgårdens supportrar betett sig som mörkerpacket i HIF-leden och jagat bort sin egen tränarduo efter åtta spelade? Då hade Djurgården högst sannolikt inte stått där de står nu: inför en seriefinal så fundamental för fortsättningen av guldstriden att för oss som följer allsvenskan kommer det kännas som att Malmö stadion är hela fotbollsvärldens epicentrum mellan klockan 17.00 och 20.00 i kväll.
Utbildning och erfarenhet viktigast
Det bästa sättet att bedöma vilken nivå en tränare håller är att titta på hens utbildning och erfarenhet. Därefter om lagets prestationer utvecklas i positiv riktning. Sedan kan man börja fundera på om resultaten är tillräckliga.
Det brukar heta att en riktigt bra tränare mäts efter förmågan att få sitt lag att överprestera. Tittar man på Djurgården ur ett xG-perspektiv (förväntade gjorda mål och förväntade insläppta mål) så presterar Djurgården ganska exakt i nivå med siffrorna. De har gjort målen som ska göras, de har förtjänat målen som släppts in. Även om det är svårt att slå fast att ”Kim-Tolle” får Djurgården att överprestera, så får de åtminstone Djurgården att prestera väldigt nära ett max. Ett lag som hittills har förtjänat sin suveräna position.
Välförtjänt i toppen
Nu står detta Djurgården ensamma i toppen av tabellen med 44 poäng inför en seriefinal på bortamark och en möjlighet så stor att jag undrar om de ens inser själva vilken möjlighet de har?
Om Djurgården vinner är de sex tunga poäng före självaste Malmö FF med nio matcher kvar. Känn lite på den förutsättningen inför hösten, till och med Djurgården skulle kanske komma upp i Hammarbypubliksiffror på Tele 2 Arena då.
Men för att besegra Malmö FF på bortaplan krävs just det jag resonerade om tidigare: ”Kim-Tolle” behöver få sina spelare att överprestera. Marcus Danielson måste plocka ner Markus Rosenberg med samma självklarhet som han plockat ner resten av allsvenskan, Edward Chilufyas ersättare springa sönder Felix Beijmo och Mohamed Buya Turay ta tillvara på sina chanser framför Johan Dahlin. Och på bänken sitter mannen, myten, guldmakaren Emir Kujovic. För honom är detta inget nytt.
Pressen på MFF men…
”Malmö har mest att förlora”, sa Curtis Edwards i veckan och han har rätt i att pressen ligger på Malmö FF, men Malmö är en förening som grundades just för att vinna att sådana här matcher, med spelare födda för att leverera under press. Jag tror inte att MFF stressar upp sig inför det här mötet, men ”fel” sorts matchbild kan förstås påverka, få både hemmalaget, publiken och Uwe Rösler ur balans (jag påstår inte att det någonsin har hänt, bara att det kan hända).
Djurgården är pressade spela bättre än de gjort någon gång tidigare i år, i skarpt läge dessutom, på fotbollens riktiga underlag, inför en publik vana vid att Malmö inte bara fäller sin motståndare, utan också att få se på när skinnet flås och slakten börjar.
Djurgården står inför sin största möjlighet på 14 år, sedan SM-guldet 2005, men vinner Malmö är Malmö i kapp, det är matematik.
Och vinner Malmö, ja då är Malmö snart förbi, det är logik.
En seriefinal som är mer än en match, det är dramaturgin i kväll.