”Jag var mycket mer fåfäng förut”
Per Bohman möter Janne Andersson
Publicerad 2020-01-12
DOHA. Han ser fram emot att testa sina vingar utomlands.
Men det kan dröja...
– Jag skulle kunna vara förbundskapten i tjugo år till! säger Janne Andersson i en lång intervju med Sportbladet.
Janne Andersson är sjuk. Inte snuvig, rosslig eller krasslig. Förbundskaptenen är konkret sjuk och därför ovanligt lågmäld när han försiktigt halar ner sig själv i en soffa på det lyxhotell som landslaget belägrat under januariturnén i Qatar. Influensa och feber har skördat offer i det Anderssonska hemmet efter julen och Janne kom inte undan.
– Sitt inte för nära mig nu, säger han med en hes och ovanligt vän röst.
Är du typen som aldrig anmält en sjukdag? Det känns så.
– Jag har aldrig fått ersättning av försäkringskassan. Sedan har jag väl varit hemma sjuk någon gång. Men jag har ju inte haft ett jobb på det sättet. Jag har haft ett kall och är ju alltid igång.
Janne Andersson var länge en erkänt hetlevrad person. Men är han fortfarande det? Vid sidlinjen: utan tvekan. Där kan ansiktet bli tomatrött, kroppsspråket vildsint och tonläget aggressivt om han upplever att Sverige behandlas orättvist. Utanför matcherna? Det händer fortfarande att han tänder till i mediala sammanhang men det är anmärkningsvärt hur mild och taktfull Andersson varit under sin tid som förbundskapten. För trots att han gång på gång tvingas hantera makthungriga agenter, snarstuckna stjärnspelare och allmänt besvärliga situationer är det ytterst sällan som Andersson brusat upp eller gått till motattack. Han har resonerat, svarat sakligt och i hög utsträckning vänt andra kinden till även när han personligen blivit attackerad.
– Man utvecklas som människa. Det är livserfarenhet. Erfarenhet i ledarskap. När man är yngre är det mer svart och vitt. Jag har lärt mig att se saker ur fler perspektiv. Jag är lugnare rent generellt och mer eftertänksam än förr. Jag har också gått på en del minor genom åren där jag varit för het och kanske tyckt lite för kraftigt om saker och sen känt: "det där var onödigt". Man lär sig saker på vägen och jag har i grunden aldrig tidigare känt mig så trygg i min yrkesroll som jag gör i den här rollen just nu. Jag vet hur jag ska förhålla mig till saker och tycker att jag har det finaste jobbet inte bara i Sverige, utan hela världen. Jag känner mig väldigt trygg och då är det enklare att hantera även svårare frågor. Då blir man också lugnare i sig själv. Jag behöver inte bevisa något för någon och sköter det finaste jobbet på mitt sätt.
Trodde du att skulle få lägga så mycket tid på den typen av frågor – rent energiläckage, antar jag – som inte handlar om själva fotbollen?
– Jag har varit fotbollstränare i 33 år på klubbnivå. 19 år i allsvenskan. Jag har fått hantera saker i mitt ledarskap som varit icke-fotbollsrelaterat. Men det har då varit rätt lite sådant jämfört med det rent sportsliga. Jag kan nu konstatera att det varit väldigt mycket icke-fotbollsrelaterade frågor att hantera som förbundskapten. Kanske inte mer än vad det har varit för andra förbundskaptener, och det hör väl till. Men man kan konstatera att mitt jobb i dag är väldigt lite att vara fotbollstränare med tanke på hur få träningar vi har på ett år. Det är ofta mer icke-fotbollsrelaterade saker jag får jobba med. Samtidigt har man en form av ambassadörskap för svensk fotboll som förbundskapten och det har jag inga problem med.
Ibland har han stannat upp och roat sig åt situationen.
– Det var någon presskonferens där vi faktiskt bara pratade om fotboll och då sa jag: "vad roligt det här var, vi pratade bara fotboll!" Och det är ju speciellt att man har ett jobb som fotbollstränare, som ytterst handlar om fotboll, men hanterar så få fotbollsfrågor utåt sett. Det ingår i jobbet, jag klagar inte och i grunden beror det på ett stort intresse. Det rör om ordentligt när det händer saker kring landslaget och det omvända hade varit värre. Det hade varit tråkigare om ingen brydde sig om mitt jobb. Men det är ibland väldigt lite fotboll i förhållande till allt annat, kan jag tycka.
”Mindre tid till fotboll”
Finns det en risk att du kommer för långt ifrån fotbollen med all representation, mediehantering och rena chefsuppgifter?
– Jag tror inte det. Jag har haft min beskärda del av att stå på fotbollsplanen i livet. Jag besöker också klubbar, ser matcher men leder kanske inte träningar lika mycket. Men den analytiska delen – hur ska fotboll spelas? – och bedömningen av spelare gör man hela tiden. Efter alla år kändes det roligt att få jobba med fotboll på ett litet annat sätt, som jag gör här i landslaget. I mitt liv och i min karriär så kändes det som ett jäkligt roligt steg att göra något annorlunda som ändå är fotboll. Men rent konkret så lägger jag enormt mycket mindre tid på att tänka och planera kring själva fotbollen än tidigare.
Sett till vilka chefserfarenheter du fått från det här jobbet... du ska inte byta till en civil bana sen?
– Det vet man inte.
Du kanske kan bli generaldirektör för något?
– Haha. För vaddå? Nej... det blir nog fotboll.
Ja, det lär bli fotboll för hela slanten även framöver. Janne Andersson har varit en exceptionellt framgångsrik förbundskapten trots ett beskedligt spelarmaterial och står på höjden av sin karriär. Det skapar förstås utländskt intresse för 57-åringen.
Tidigare har du sagt att du gärna tränar utomlands någon gång under karriären. Gäller det fortfarande?
– Som sagt: jag har världens bästa jobb och tre år kvar på mitt uppdrag. Man vet aldrig vad som händer. Vi kanske förlänger avtalet, eller så får jag sparken? Det går inte att veta. Men jag ser inget slut på det här och trivs fantastiskt bra. Det finns mycket kvar att göra med landslaget. En kommande generationsväxling till exempel. Men som jag har uttryckt tidigare: det vore roligt att någon gång komma iväg till en ny miljö och kultur och få testa sitt eget sätt att jobba. Att få göra det någon gång innan man slutar. Men jag har inga som helst planer eller konkreta tankar på det just nu, men filosofiskt vore det häftigt att få testa. Att ta med sig några kollegor man jobbar bra tillsammans med och testa sina vingar.
Hör klubbar och landslag av sig med jobberbjudanden?
– Eh... Jo, men det händer. Det har förekommit, men det är inget som jag har värderat eftersom jag har det här jobbet. Men visst har det hänt.
Mer än så vill inte Andersson prata om sina framtidsplaner.
– Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte ser något slut på det här jobbet. Jag skulle kunna vara förbundskapten i tjugo år till, om jag fick! Jag trivs så oerhört bra och vi har ett så skönt ledarteam som jobbar så bra tillsammans med en härlig drivkraft. Men långt där borta i horisonten så finns det en tanke på att testa något helt annat, en ny kultur.
Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte ser något slut på det här jobbet
I sommar gör du ditt andra stora mästerskap. Vad kan folk förvänta sig av Sverige?
– Att vi alltid är väl förberedda, har koll på motståndarna, jobbar stenhårt för att sätta vårt spel och kämpar för att vinna matcherna. Hur det kommer gå kan man inte ha några förväntningar om. Det går inte att veta. Men vi kommer göra precis allt som vi gjort under de senaste 46 landskamperna jag har lett landslaget. Vi har kunnat gå ifrån varje enskild match med ett gott samvete. Jag hade kanske kunnat göra något taktiskt drag eller tagit ut någon annan spelare, men vi har alltid gjort vad vi kunnat. Rent resultatmässigt vill vi gå vidare från gruppen. Det är kanske ett färglöst resonemang men sedan tar vi en match i taget om vi går vidare från gruppen.
Lars Lagerbäck var en förbundskapten som blev offer för sin egen framgång. Plötsligt räckte det inte med mästerskap eller ens avancemang från gruppen – då gnällde folk om att Sverige inte vann slutspelsmatcher. Hur ser du på det?
– Någon uttryckte: "nu satsar ni väl på medaljer?" till mig. Men om man räknar upp England, Tyskland, Holland, Portugal, Frankrike, Spanien, Italien och så vidare så får man nog akta sig för att prata om medaljer. Vi vill vinna varje match och har vi en bra dag kan vi ta nästan alla lag. Har vi en dålig dag kan vi förlora mot alla. Skillnaden är inte större. Vi måste uppåt och bli bättre för att slå de största lagen, och nedåt finns det inga marginaler. Så bra är lagen vi möter. Jag försöker ofta kommunicera var vi är på näringskedjan också. När vi möter ett lag som Spanien har de så många bra spelare att de skulle kunna ställa upp med fem-sex landslag av liknande kvalitet.
Vad är bäst med svensk fotboll just nu?
Janne Andersson räknar blixtsnabbt upp tre saker.
– Tittar man på landslagsverksamheten – för mig är det flaggskeppet i svensk fotboll – och kollar herr- och damsidan så är det mycket positivt i de två senaste mästerskapen. Det är bara Frankrike, England och... Sverige som tagit sig till kvartsfinal eller längre i båda mästerskapen. Då måste man säga att vi har gjort ett bra jobb med våra flaggskepp. Att landets bästa spelare kan hävda sig på den nivån.
– Det andra är den drivkraften som finns hos våra klubbar i Sverige. Under 2019 besökte jag 10 allsvenska klubbar där jag följde träningar och liknande. Den energin som finns där är häftig. I varje klubb så gör de ett bra jobb utifrån sina förutsättningar. Det finns en energi, kraft och power i svensk fotboll som är bra.
Listar kommande stjärnor
– Det tredje är på individuell spelarnivå. Där känns det jättekul med alla nya yngre spelare som kommer fram och tar för sig på olika sätt. Det är ett antal unga spelare som känns väldigt roliga att följa.
Vilka tänker du särskilt på?
– Viktor Gyökeres är en. Han börjar få fart i St. Pauli. Alexander Isak. Den generationen spelare. Dejan Kulusevski också såklart. Mattias Svanberg. Det är ett antal spelare som kan bli väldigt, väldigt bra på den internationella scenen där de presterar för de största lagen.
Det är en brist att vi haft så få svenskar på Champions League-nivån under din tid som förbundskapten?
– Så är det. Det är fakta. Våra spelare har inte varit där. Det fanns en period då delar 94-generationen spelade på högsta nivån, likaså med Henke, Ljungberg och Zlatan lite senare. De här åren har det varit lite färre. För mig som förbundskapten är det en bra grej om våra spelare tar plats på de bästa scenerna.
Positiv syn
Efter att Janne Andersson fått prata av sig om allt positivt med svensk fotboll är det förstås dags att vända på myntet. Då är det plötsligt som att någon sytt ihop hans läppar med nål och tråd.
Vad är sämst med svensk fotboll?
Lång paus.
– ... jag är dålig på att tänka på dåliga saker.
Förbundskaptenen hamnar efter en stund i ett långt resonemang om sin positiva grundsyn på livet. Hur trött han är på ältandet av negativa saker. Han vill inte blunda för problem som finns, men menar samtidigt att man ger näring åt det onda genom att ständigt prata om det.
– Rent konkret så är det illa med den matchfixning som finns i en svensk kontext, till exempel. Samma gäller den rasism vi i landslaget stött på internationellt. Men jag vill inte fokusera på det negativa även om jag förstår att ni journalister måste belysa det.
”Världens bästa land”
Här skiljer Janne Andersson från ett rätt betydande segment av den svenska befolkningen. I en tid där många verkar tycka att allt är skit – där människor av olika skäl skriver att "Sverige har gått åt helvete" nästan dagligdags på nätets alla klotterplank – vill förbundskaptenen välja ett annat perspektiv, och han pratar om det som ett samhällsfenomen.
– Det är frustrerande med allt fokus på det negativa. Sverige är världens bästa land att leva i, enligt mig. Vi har så mycket bra. Idrottsrörelsen, allmän skolplikt sedan länge och en möjlighet för alla. Det finns förstås saker som inte är bra, det ska politiker jobba med för att allt ska funka bättre, men jag vill se det positiva. Det gäller både samhället och idrotten. Det finns så mycket som är bra och jag vill inte hemfalla åt det som är dåligt. För mig är det viktigt att prata för det du tror på snarare än mot något annat.
Du sticker ut i en tid som präglas av rätt mycket pessimism, oro och negativ framtidssyn?
– Så är det kanske. Jag följer samhällsdebatten i stora drag, men inte allt. Det är möjligt att det är så som du säger. Jag tycker det är tråkigt. Jag förstår att man inte ska blunda för saker som är dåliga. Men jag brukar säga till folk: "Var skulle du hellre vilja bo världen? Vilket land skulle du hellre vilja bo i än i Sverige?" Vi har en demokrati. Vi får vara med och påverka, även om man kanske känner att man inte alltid kan påverka så mycket som en enskild individ. Men du får välja företrädare som företräder det du tror på i vår parlamentarism. Mycket kan bli bättre, men mycket är bra och jag vill inte fastna i det dåliga.
Det finns ytterligare ett ämne som verkar engagera Janne Andersson lite extra under samtalet med Sportbladets utsände.
För en tid sedan skrev Andreas Alm om ålderstrukturen i den svenska tränarkåren. Häckens tränare menade att det var en allvarlig svaghet för svensk fotboll att Kim Bergstrand, 51, var den äldsta allsvenska tränaren förra säsongen. Jag undrar hur länge allsvensk fotboll har råd att vaska all tillgänglig tränarerfarenhet vid en ålder av 52 år?", avslutade Alm sin stridsskrift.
Ingen merit
Janne Andersson kommer själv in på det under intervjun.
– Man underskattar erfarenhet i samhället, särskilt inom fotbollen. Det finns perioder där det bara ska vara "unga tränare". Inget fel med det. Jag tog själv in Maths Elfvendal (assisterande tränare i landslaget) som 27-åring till IFK Norrköping. Han var fantastisk. Men att vara ung i sig tycker inte jag är en merit om du pratar om ett tränarjobb. Det måste vara bättre att ha erfarenhet än att inte ha erfarenhet. Jag är en helt annan tränare i dag än hur jag var som tränare för Halmstad för 15 år sedan.
Hur ser du på Andreas Alm synpunkt om att det saknas äldre tränare i allsvenskan?
– Det kan jag hålla med om. Jag bestämmer inte vem som anställas i de allsvenska klubbarna, men jag hade gärna sett att det fanns fler äldre tränare som fungerade som mentorer åt de yngre. Det är inget fel på att vara ung, men trots allt har du inte ställts inför lika många problem under din karriär som en äldre tränare. Den dagen jag slutar hade gärna velat fortsätta som någon typ av mentor för att fortsätta få vara en del av fotbollen. Sverige är en liten fotbollsnation och jag tror stenhårt på att vi måste hjälpas åt. Jag håller med Andreas om att det vore synd att tappa den erfarenheten, att den bara försvinner. För fotboll är definitivt ett erfarenhetsspel.
Björn Ulvaeus skrev nyligen en debattartikel om att det finns en "ålderism" i Sverige, alltså att äldre människor glöms bort på arbetsmarknaden. Går du gå så långt?
– Jag kan förstå resonemanget. Jag är dock ingen politiker och tänker inte alltid på sånt här så det är en svår fråga för mig att svara på. Men generellt anser jag att erfarenhet är underskattat. I min bransch är det definitivt så men sen kan jag inte alla branscher. Men jag inbillar mig att det är samma sak överallt. Jag läste någon artikel där det stod att när man över 50 så är man körd på arbetsmarknaden. Det är för mig väldigt, väldigt konstigt. Man borde ju tvärtom vara mer attraktiv när man är över 50 med den erfarenheten man har då.
Inför VM i Ryssland skrev Sportbladet om Janne Anderssons extrema popularitet och hur den kontrasterade mot hans företrädare.
”Om Erik Hamrén med sin finväst, välknutna halsduk och sitt manér hade svårt att bli riktigt folklig så är det precis tvärtom med Janne Andersson. Han är folkkär på gränsen till ihjälkramad. När Sportbladet genomförde en undersökning om svenska folkets förtroende för Andersson var resultatet talande. Hela 95 procent (!) av de sportintresserade svenskarna sa sig ha stort förtroende för sin förbundskapten.
Undersökningen gjordes visserligen direkt efter att Sverige kvalificerat sig för VM i Ryssland, men faktum är att Sportbladet genomförde en exakt likadan opinionsundersökning efter att Sverige blivit klara för EM i Frankrike 2016. Då menade blott 16 procent av befolkningen att de hade stort förtroendet för Erik Hamrén”.
Hur är det att vara folkkär?
– Det är en konstig sak att fundera kring. Om du nu skulle ha rätt i det...
Det tror jag nog att jag har.
– Jag är väldigt lugn och stadig i mitt sätt att vara. Den dagen jag slutar med det här och kan titta tillbaka kan jag reflektera kring den typen av grejer. Men det skulle ju kunna ha varit så att folk inte tyckte om mig– då hade jag ju inte kunnat gå runt och tänka på det. Men om det är så att folk gillar det vi gör – att vi gör bra resultat tillsammans som ett lag – och att jag därigenom blir en symbol för det och en person som folk tycker är vettig och schysst. Då är det jättekul, men man kan inte tänka på det. Det går inte.
Ämnet är uppenbart obekvämt för Andersson. Inte på grund av falsk ödmjukhet, vad det verkar, utan ren självbevarelsedrift.
– Det handlar om erfarenhet. När jag var yngre så var jag så mycket mer fåfäng. Då var det så viktigt vad andra människor tyckte. Det är ju kul om det är så som du säger, att jag är folkkär, men det skulle ju kunna ha varit precis tvärtom. Man måste kunna hålla borta det där.
Ni hör: förbundskaptenen kan inte helhjärtat omfamna epitetet "folkkär". Därför testar Sportbladet en kontrollfråga.
Hur någon någonsin kommit fram till dig och varit kritisk till ditt arbete som förbundskapten? För det lär ju ha hänt några av dina föregångare...
– Nej, det har aldrig hänt mig.
För ett kort ögonblick verkar Janne Andersson ändå övertygad.
Sedan får han ändå sista ordet.
– Enligt min erfarenhet som tränare även innan förbundskaptensjobbet är det faktiskt nästan bara positiva människor som kommer fram till en. De kritiska går mest och blänger...