Bank: Läktartrycket var en besvikelse, spelet likaså

Två avstängningar, men en stängd match.

Vi har sett Stockholmsderbyn som kokat, derbyn att minnas, derbyn att sjunga sånger utan slut om.

Det här var något annat.

Det här var ärligt talat inte särskilt mycket alls.

Följ ämnen
AIK Fotboll

Marsch söderut, årets sista derby, och om nu inte Djurgården skulle kunna vinna, om AIK redan verkar ha vunnit så fick vi väl leta efter andra vinnare den här gången.

IFK Norrköping? Malmö FF?

Jo, det var ju så det såg ut till en början.

Sofialäktaren kaos-koreograferade ett latinskt start-tifo, AIK-läktaren såg ut som en Kent-konsert fast tvärtom, och domare Stefan Johannesson hade bestämt sig för att det var derby. Det innebar att han satte ner foten direkt när Enock Kofi Adu satte ner foten i Aliou Badji, gjorde samma sak när Tarik Elyounoussi sänkte Fredrik Ulvestad. Två gula kort. Två AIK-avstängningar, och väldigt många silade elefanter efter det.

Johannesson lät lagen smälla på, och det var tyvärr det mest anmärkningsvärda i ett derby som liksom trevade sig fram.

Djurgården förlorade Andreas Isaksson före avspark, och AIK var relativt snällt mot ersättaren Tommi Vaiho. De spelade runt, spelade runt igen, följde upp med att spela runt, och när de kom runt på en kant fanns ingen inne i straffområdet att spela in mot. Elyounoussi testade Vaiho med en nick, Alex Milosevic testade med en nick till, men Vaiho gjorde sitt och mer än så.

Läktartrycket var en besvikelse, spelet likaså.

Johansson tillbaka

Vi fick två täta mittfält, och om det funnits en sådan där värmekarta från första halvlek – och det finns väl någonstans – så hade den visat två lag som rullade runt två kompakta motståndarlag.

Özcan Melkemichel hade fått tillbaka Erik Johansson, som vilopulsspelade inne på centralt mittfält. Inte Hammarby-derby-explosiv, men konstant på rätt plats, alltid säker med bollen, en överlägsen närvaro mitt i tryckkokaren. Med Ulvestad bredvid krävdes något extra för att hota, och AIK hittade det inte. Jag har saknat den tidiga bollen in bakom från dem i år, och gjorde det nu också. De behöver inte slå den för att vinna något direkt, men när de använder den tvingar de motståndaren att försvara felvänd och kanske spricka en smula.

Nu hände det egentligen bara något när Kristoffer Olsson tog med sig sin passningskreativitet tjugo meter högre upp, och det hände för sällan. Djurgården? Aliou Badji hade en sådan där dag där han snubblade in och med sig bollen, och såg ut som ett hot. Men inget hände. Noll avslut på mål före paus.

Det säger väl en del om säsongen att det kändes som en riktig solid, kompetent Djurgårds-insats och en blek AIK-halvlek? Det säger väl allt om våra förväntningar på derbyn att det tedde sig som en ganska avmätt stormatch?

Efter paus gjorde AIK vad de borde göra, rent strategiskt. Lite snabbare, tidigare, längre spel framåt för att flytta Jonas Olsson ett par meter och bryta blocken litegrann. Det gav dem lite mer ytor att spela fotboll på, men det gav dem inte mycket mer till anfallsspel. Ulvestad och Johansson fungerade fortfarande som sköldar framför backlinjen, och Badji fortsatte vara en svårläst enmansarmé framåt för Dif.

Mycket hände inte. Inte hände mycket.

Ingen kommer prata om det

Nicklas Bärkroth fick ett helöppet halvslumpsläge från tretton meter, men träffade inte mål. Det gjorde ingen annan heller. Bäst var spelarna som inte hade bollen: Erik Johansson, Fredrik Ulvestad, Per Karlsson. Adu. Jonas Olsson gjorde en fin match, när han mest fick duellspela, rulla i sidled och rensa.

När de sista minuterna rann bort hade vi fått lika många avstängningar som målchanser, varken Djurgården eller AIK såg  ut att kunna vinna, så det återstod väl mest att se om något lag kunde förlora.

AIK vet ju knappt hur man gör, det är därför det fortfarande krävs någon form av force majeur för att de ska söla bort sitt SM-guld.

Om de väl lyfter bucklan, när de väl gör det, så kommer ingen att prata om ett höstderby mot Dif som slutade 0–0.

Spelarna applåderade publiken, de släpade sig av planen, Kristoffer Olsson skadade sig, ingen hade förlorat och ingen hade varit särskilt nära att vinna.

Vad skulle vi ha att prata om?

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.