Vad är det egentligen Hamrén tar ansvar för?
Bank: Analysen haltar – även dagen efter
Lång natts färd mot dag, sedan hade vi kunnat damma av Dagens Nyheters klassiska löpsedel från nyåret 1986:
”Inget har hänt”.
Sveriges landslag navigeras fortfarande av tur, otur, slump och missade chanser.
Man får ändå beundra plikttrogenheten.
Det spelar ingen roll om det är dagen efter en Berlin-bragd eller morgonen efter ett praktfullt magplask på hemmaplan: Erik Hamrén masar sig upp efter en vit natt för att svara tills frågorna är slut.
De var bara lite fler den här gången.
1–4 mot Österrike går inte obemärkt förbi, om man säger så. Med en natts distans blir stämningen lite lugnare, tonläget lite snällare, Hamréns taggar lite mjukare. Men ingenting hade hänt.
Själv ville jag mest ha svar på en enda fråga:
Hamrén sa efter matchen att han tog det fulla ansvaret för förlusten, men när han skulle specificera vad som gått snett pekade han på bristande effektivitet och på individuella defensiva misstag.
Men en tränare har bara marginellt inflytande på effektiviteten eller de enskilda misstagen, möjligen kan det handla om laguttagning men inte mer. Så jag ville veta: Vad är det egentligen som Hamrén tar ansvar för? Fanns det inget i strukturen, systemet, något som gick djupare än att en målchans missades eller att Kim Källström blev lurad i en löpduell?
– Det är jag som ansvarar för laguttagningen, att vi ska prestera. Jag får ta det ansvaret, sa Erik Hamrén.
Han tar ansvar eftersom han är ansvarig. Den tydliga otydligheten i det.
Slänga hela landslaget
Det finns inget i världen som är lättare än att fylla på bensin och varva upp motorsågen dagar som den här. Talkören skriker ”avgå!” och inga ord är för hårda. Det är som när Franz Beckenbauer en gång sa att man kunde slänga hela det tyska landslaget i en säck och slå på den, eftersom allt var skit.
Men det där är ett supporterperspektiv, ett känsloperspektiv. Förbundskaptenen säger att han accepterar och respekterar det, och det gör jag också.
Men analysen får inte fungera så.
Den måste bygga på att tala om vad som fungerar, vad som inte fungerar, och hur nyanserna däremellan ser ut. Det fanns mer eller mindre svaga insatser igår; Andreas Isaksson var lysande, Albin Ekdal gjorde vad han kunde med det han fick, Emil Forsbergs första halvlek var bra mycket mer än godkänd.
Det är tacksamt för Hamrén att säga att resultaten styr – det är ungefär som när han säger att ”mål förändrar matcher” – eftersom det signalerar totalt godtycke. Vinner vi är alla nöjda, förlorar vi är alla sura.
Men det handlar inte om det.
Uppgifterna styr
Jag har hyllat det här laget efter blodfattiga förluster mot England och Danmark, eftersom det fanns en spelidé att sympatisera med i de matcherna. Jag har väckt allvarliga frågor efter en 4–4-bragd i Berlin, eftersom det fanns så mycket i den matchen som var renons på medvetenhet. Jag har sågat avsaknaden av realistisk spelidé inför en EM-fest mot Ukraina.
Den kritik som är värd att lyssna på är den som skalar bort det ovidkommande. Spelarna måste bedömas utifrån hur de löser uppgifterna de får (till exempel: Albin Ekdal slet ensam på mitten igår; mittbackarna är tröga, men fick ett ihåligt skyddsnät som förstärkte deras brister snarare än krympte dem; mot Ryssland gjorde Zlatan Ibrahimovic vad han kunde med det han fick).
Samma sak gäller för en tränare.
Erik Hamrén har ärvt en svag fotbollsgeneration, det är ingen hemlighet att den är mil från den som på allvar kunde utmanat om ett EM-guld 2004. Det rimliga att göra då är att försöka ta tillvara de klassiska konkurrensfördelar svenska lag alltid brukat ha. Kontinuitet, organisation, trygghet, intelligens.
Det är klart att det är ett problem att Sverige förlorar matcher, men det är ett oändligt mycket större problem att laget de senaste åren flyttat långt ifrån de där styrkorna.
Det är till och med en landslagstrend.
De senaste åren har vi sett ett U17-landslag ta VM-brons tack vare en destruktiv defensiv totalorganisation under Roland Larsson. Vi har sett ett U21-landslag bli europamästare med samma sorts kollektivfotboll under Håkan Ericson.
Felvända rusher
Men samtidigt har vi fått se Erik Hamrén spänna upp känslosegel och öppna spjäll, medan Pia Sundhage tog Mia Törnblom i handen och skickade ut ett landslag där försvarsspelet var så illa organiserat att backlinjen tvingades till ideliga felvända rusher mot eget mål.
Det finns inget egenintresse i att slå på ett lag eller en tränare som redan ligger, man måste vara gjord av sten för att inte lida med Erik Hamrén när han sitter i en källare på ett stockholmshotell och mår dåligt efter en käftsmäll mot Österrike.
– Den största pressen är inte att vara ifrågasatt av er eller supportrarna, sa han. Den största besvikelsen är resultaten.
Vi skiljer oss åt där. Jag är inte alls lika besviken över resultaten som jag är över det faktum att Sverige förtjänat dem genom att gå vilse i prat om attityd, mod och de där förargliga målen som förändrar matcher.