Bara Gud vet hur hon gick igenom väggen
Bank: Var kommer krafterna ifrån?
FALUN. Alla såg en ny VM-drottning, alla såg en norsk uppvisning, det frustrerande och fenomenologiska lär vi aldrig få se.
Alltså:
Det där som Charlotte Kalla hittar när allt är slut – var kommer det ifrån?
Har ni läst boken Män som stirrar på getter? I så fall känner ni till berättelsen om hur en grupp amerikanska soldater på 70-talet ägnade sig åt paranormala tester för att försöka hitta nya stridsmetoder.
De försökte döda getter med bara blicken. De försökte sväva fritt. De försökte lära sig att gå rakt genom väggar med bara viljekraft.
Synd att de inte hade någon Charlotte Kalla att fråga.
Hon hade ägnat sitt hemma-VM åt att göra det vi vet att hon kan (vara stark på stafetter, utmana norskor i skiathlon, vinna guld på milen). På mästerskapets sista damdag gjorde hon allt annat.
Åt bergsgeten Therese Johaug fanns absolut ingenting att göra. Johaug ljög inte när hon sa att hon ”älskar Mördarbacken”, i klassisk stil är hon det där som cyklisterna kallar ”grimpeur”, en klättringsspecialist som hittar luft där vanligt folk bara ser motlut.
Finns bara en skiddrottning
Det finns bara en drottning i skidvärlden, hon heter Marit Björgen och åker elegant och helt även när kroppen tagit slut, men i Falun fick vi kröna Johaug till ny VM-drottning.
Elvispen från Hedmark krossade allt och alla, inklusive Kalla, redan på första varvet. Hon log när hon åkte in på Lugnet, hon grät när hon glidit in i mål som en arketypbild av vintervit norsk friluftsdominans.
Gud ska veta att Charlotte Kalla aldrig hade geten i sikte.
Gud ska veta att hon aldrig var nära att sväva.
Och gud vet hur hon bar sig åt för att gå in i en vägg och ut på andra sidan.
Det gör ont att åka en tremil, alla åkare upplever toppar och dalar, man måste kanske till och med – som Therese Johaug – ha haft en bestefar som lärt dig att plåga dig i backar och att ”älska smärta”.
I Falun har Charlotte Kalla mött världens bästa åkare och en fenomenal hemmapublik, hon har mött snö och töväder. Den här gången mötte hon botten av sig själv.
De hade kommit lite längre än halvvägs när orken tog slut. Johaug var halvvägs hemma redan, Kalla hade ramlat två gånger om i märkliga partier, och på en sur kilometer uppför rann både tid och energi som vatten mellan fingrarna.
Hon fick saxa uppför, hakan föll mot bröstet, huvudet hängde som en blöt blytyngd från nacken.
Vad är det egentligen som händer där? Hur bär man sig åt för att få ridån att vända uppåt igen?
Jag frågade Charlotte efteråt, men det är väl sådant som är svårt att förklara. Hon pratade om tankekraft:
– Du måste fortsätta tro att du kan göra det, koncentrera dig på ditt eget lopp och påminna dig om att alla måste kämpa väldigt hårt. På tremilen går det upp och ner, har du bara tålamod så kan energin komma tillbaka.
Såg till att överleva
Så hon såg till att överleva, styrde benen med huvudet och väntade på att väggen skulle röra sig. När hon väl kom ikapp en trött Heidi Weng, en Kerttu Niskanen som tjurskalligt och otaktiskt vägrat byta skidor och en senblommande och supertapper Sofia Bleckur så hade flödena vänt.
Inne på Lugnet orkade hon både njuta och låta armarna pumpa i luften.
Det här betydde mycket.
Ett brons är ett brons, det är inget man får bragdguld för, men den här medaljen och det här loppet öppnar dörrar för henne.
Den målmedvetna tekniksatsningen i klassisk stil har gett resultat. För första gången tog hon en mästerskapsmedalj på en tremil, för första gången hade hon styrkan att hålla i formen genom ett helt mästerskap.
Hon har kämpat på, fortsatt tro, väntat på att ta hoppet upp på nästa nivå – och till slut fick hon en bekräftelse på att det fungerar.
Marit Björgen blev tvåa på tremilen, men vet inte riktigt hur framtiden ser ut, Therese Johaugs nätta urkraft skymtar väldigt långt fram – men från den här plattformen kan Charlotte Kalla i alla fall mäta ut avståndet dit och börja arbetet för att komma ikapp.
Dröm i uppfyllelse
Hon har tagit medalj i varje lopp hon kört i Falun, hon säger att de här veckorna varit en dröm som gått i uppfyllelse.
Det är lättare att älska smärtan när den leder hela vägen hit. Therese Johaug glittrade och log när hon stod med sina blommor och hörde Ja, vi elsker dette landet eka över Lugnet.
Charlotte Kalla stod lite nedanför och var lycklig.
Hon slutade aldrig slita. Nu kan hon åka hem och stirra på getter.