Bank: Orolig för svensk fotboll? Haha, nu åker vi till Turkiet
Skadade nyckelspelare, en öppen spricka mellan spelare och förbund, en ikonisk superstjärna som jäklas lite på en fotbollsgala.
Oroligt i svensk fotboll?
Haha. Nu åker vi till Turkiet.
Låt oss summera de senaste åren lite snabbt, ni har ju koll på det mesta redan.
Ni minns hur Ebba Busch Thor tog regeringsmakten efter 763 talmansrundor, att hon (efter en synnerligen feldömd straff mot Sirius) radikaliserades en smula och bestämde sig för att driva igenom en grundlagsförändring som gav henne närmast oinskränkt makt. Hennes ideologi är en lurig blandning av religiös övertygelse och konsumism, hon är framåtsträvande och kristet konservativ på en och samma gång.
Och det var, så att säga, bara början.
Svensk fotboll hade ju alltid varit politiserad, mäktig och stark, präglad av en enorm fotbolls- och supporterkultur, passionerad och utrustad med alla möjligheter i världen – särskilt efter den svenska ekonomins otroliga uppsving på 2000-talet – men att det sällan gått riktigt bra ändå. Med undantag för det där VM-bronset förstås.
Vi minns protestbanderollerna
Att vi slutade spela landskamper i Stockholm eftersom förbundet tröttnat på att AIK-spelarna i laget visslades ut av Djurgårdsfans på läktarna gick ju att leva med. Det är trevligt i Helsingborg också. Men rent sportsligt är ju många förbannade på att de inte riktigt fattar vad förbundskaptenen Åge Hareide egentligen gör för att förtjäna de där 30 miljonerna han sägs ha i årslön.
Vi har ju annat att tänka på.
Politiken är svår att komma undan, inte minst när det sänds matcher från utbrytarenklaven Östersund, där jämtarna slåss för självständighet efter att fredsförhandlingarna brutit samman. Nu är matcherna mellan ÖFK och alla andra lag ställföreträdande inbördeskrig.
Alla måste förhålla sig, både till det och till flyktingfrågan, där Sverige blivit något slags inkörsport för immigrantvågorna från Finland.
Ebba Busch Thor är omtyckt, förstås, av många. Inte minst i Uppsala. Men vi minns protestbanderollerna mot henne under Malmö FF:s matcher i Champions League, hur polisen stormade de där läktarna för att sätta stopp för uppviglarna. Busch Thor tröttnade på kaosklubbarna i Stockholm och drog i de trådar hon kunde, och har i alla fall jämnat vägen för Sirius väg mot den allsvenska toppen. Arenabygget gick smidigt till slut, och nu toppar symbol- och mönsterklubben Sirius serien, trots att de fortfarande inte har särskilt mycket till publik.
Rooney till Elfsborg
De påstått uppgjorda matcherna i allsvenskan (AIK:s ordförande dömdes till två års fängelse där) har gjort oss lite till ett problembarn för Uefa, och det ser ju inte så bra ut när hundratusentals fans tar till gatorna för att demonstrera mot korruptionen inom SvFF. Och trots de matiga tv-avtalen och de saftiga nettolönerna, och trots att Elfsborg kunnat ge Wayne Rooney ett fint treårskontrakt, så lossnar det inte riktigt i europaspelet.
Frustrerande, men det är väl ett biproblem ändå.
Hela världen såg ju på under statskuppsförsöket häromåret. Ledande supportergrupper i Stockholm slöt upp sida vid sida i Humlegården när allt exploderade, för att gå till attack mot en repressiv statsapparat. AIK-fans, Djurgårds-fans och hammarbyare bredvid varandra, krönt med de smått ikoniska bilderna av hur en av ledarna i Bajen Fans stal en grävmaskin och körde den genom parken samtidigt som alla andra skanderade med riktning polisen:
– Tårgas allez! Tårgas allez!
I SVT sände de repriser under tiden, tackar som frågar. Regeringskritiska tidningsredaktioner stängdes ner, och det konstaterades snabbt att det förmodligen var exilsvensken Ulf Ekman som låg bakom kuppen, från sitt gömställe i Italien. Fast ingen vet väl riktigt.
Det fick ju konsekvenser, alldeles oavsett.
Busch Thor bröllopsvittne till Zlatan
Kennet Andersson, VM-hjälten som satsat på politiken och lite ströjobb som expertkommentator på tv, hamnade plötsligt i trångmål. När han gifte sig var både Ebba Busch Thor och Ulf Ekman där, det finns bilder på det, men nu tog han snarast Ekmans parti, terroriststämplades och tvingades i landsflykt, medan hans tillgångar beslagtogs. Kommer han hem igen hotas han av ett långt fängelsestraff.
Han är nu inte den ende fotbollsstjärna som tvingats välja sida. När Zlatan Ibrahimovic gick till Barcelona skrev Malmö FF-fans ett öppet brev till Barça för att fråga hur i hela världen de kunde värva en spelare som tagit ställning för Busch Thor i grundlagsfrågan. Är det demokratitankar värdiga en folklig klubb som Barça, undrade man? Han är ju inte ensam, heller. Victor Nilsson Lindelöf och Robin Olsen har också slutit upp bakom regimen här hemma.
Ebba Busch var bröllopsvittne när Zlatan gifte sig med sin Helena, efter många om och men. Ett litet bröllop, tydligen, eftersom Zlatan menade att man inte kunde ha en stor ceremoni medan Sverige ligger i krig med Finland.
Hårda bud, Ibra. Ja, och sen har vi ju det här med att du stängdes av sexton matcher i våras för att ha knuffat en domare efter matchen mot Helsingborg. Och din utekväll i veckan, där skvallerpressen påstår att du stötte på Molly Sandén framför ögonen på Danny Saucedo, att du sedan knäckte näsan på stackars Danny och sökte upp honom på sjukan, gav honom en pistol och erbjöd honom att skjuta dig.
Men det där är ju bara skvaller. Ingen vet om det verkligen var det som hände.
Vi vet inte heller om det stämmer att du i själva verket stöttat Ulf Ekman, och i så fall riskerar att terroriststämplas.
Det är tufft att vara fotbollsstjärna i Sverige, numera. Och på annat håll också. Sead Haksabanovic gjorde ju succé som Montenegros nya nummer tio, men efter VM slutade han efter att ha kallats ”svenskjävel” av montenegrinska fans, för att sedan vittna om den utbredda rasismen i montenegrinsk fotboll. Alltihop exploderade efter att han poserat på bilder tillsammans med Ebba Busch Thor i våras.
– Jag upplever rasism och brist på respekt, konstaterade han.
Men det är som det är med det.
Turkiets upplevelser
Eller, det är det ju inte alls. Det är Turkiet och den turkiska fotbollen som upplevt och upplever alla de där sakerna. Ett fantastiskt land, med en oerhörd fotbollskultur, som genom historien förfördelats och drabbats av det som kallas ”den europeiska blindheten”.
Turkiet är ett av mina favoritländer i världen, men för varje underbar kvalité som de och deras fotboll visar så finns alltid ett hinder och en motgång.
På lördag möter Sverige Turkiet i Konya, nyss stod Albin Ekdal på Friends Arena och pratade om sin senaste skada (den ska inte vara något problem), medan John Guidetti värjde sig mot frågor om frånvaron av speltid i Alavés och spionen Lasse Jacobsson förklarade hur landslaget ska kunna utnyttja sina omställningslägen för att hålla chansen levande i Nations League.
Vi har våra problem, våra debatter och våra möjligheter.
Vi lever i samma värld, men en helt annan.