Bank: Ett förtryckt folk som lämnade sitt ok bakom sig
En vinter? En dimmig extra timma? Sju långa år med spökrubriker?
Djurgården hade väntat.
Sedan rullade Tino Kadewere in en bredsida, och befriade ett folk.
Jodå, derbyn är till för en annan sorts tonlägen. Det finns inget värre för en klubb med självaktning än att gå genom skuggornas dal i sin egen stad, och alla vet precis allt om hur de senaste sju åren varit för Djurgårdens IF.
Det har inte spelat någon roll om de spelat på plast eller gräs, om de mött AIK eller Hammarby, vem som varit tränare eller lagkapten eller sportchef.
De har inte vunnit.
De har gått från derbyn till jobbet eller skolan eller bara Kaknäs och mått illa, varit kuvade och sänkta och förbannade.
Och så kom ett långt uppspel från Jonathan Augustinsson, en usel försvarsnick från Per Karlsson och ett perfekt måltjuvsavslut från Tino Kadewere. Vi hade bara spelat ett par sekunder av andra halvlek, men det här var andra mosebok på fotbollsgräs, ett förtryckt folk som lämnade sitt ok bakom sig.
Vi fick se två mål, två missade, räddade straffar, ett bortdömt mål, Daniel Sundgren i en matchtrupp, en dramatisk avslutning och en exorcistisk derbyseger för Dif.
Det är befängt
Men om vi ska vara ärliga fick vi ju inte se särskilt mycket alls.
Det finns inte en djurgårdare som klagar på underhållningen just nu, men de flesta andra har ju rätt att hoppas på lite mer än det här: dumma beslut, darrigt spel, dimma – det var vad vi väntade på i en vinter (och en timma).
Jag har inte så mycket att säga om att avsparken eldades bort, det är alltjämt bara skatter, döden och försenad avspark i Stockholmsderbyn som man kan vara riktigt säker på här i livet. Däremot är det ju befängt att det ska behöva ta en timma för en ultramodern fotbollsanläggning att kunna ventilera bort en rökridå.
AIK kom in i Jesper Nyholm-tröjor för att stötta en lagkompis med brutet ben, Norra stå sjöng sin Nisse Johansson-sång för att hylla en saknad lagkapten, och efter en timmas väntan fick de se ett AIK som var en besvikelse på precis alla sätt.
Rikard Norlings 3-5-2 ställde krav den här gången. Han ställde upp med Ahmed Yasin och Nabil Bahoui (mycket potential där) framför Kristoffer Olsson (mycket bollbegåvning där), och med knattarna Tarik Elyounoussi och Nicolas Stefanelli längst fram.
De hade alltså inga långa, enkla, raka alternativ. Inga tidiga inläggsalternativ. Vill de spela fotboll var de pressade att… tja, spela fotboll. Att ta sig an Djurgårdens traditionellt täta 4-4-2, att spela efter marken, flytta upp spelare, och hitta lösningar längre fram.
Och de gjorde inte det.
De var inte ens särskilt nära.
Absolut ingenting hände
Utan Henok Goitoms länkegenskaper eller något fysiskt alternativ (Djurgården hade Tino Kadewere, som i alla fall kunde spela oavgjort i luftspelet mot AIK:s backlinje), och utan något som liknade fart, frenesi och initiativ från de tre centrala mittfältarna så hände absolut ingenting (okej, ett inspel från Olsson rann igenom till Robert Lundström en gång före paus).
Att det finns möjligheter i AIK:s trupp kan ingen ifrågasätta, men det här var en marsmatch där man ville skrika efter att åtminstone någon kunde visa de där sortens Ge-mig-bollen-egenskaper som låter ett lag ta små steg framåt i planen. Nu kom ytterbackarna aldrig fram med alternativ, och AIK blev ett spelande fotbollslag som inte spelade, eller ens ville/vågade försöka.
Djurgården?
Mindre ambitioner, samma låga risknivå. Fredrik Ulvestad såg lite småfin och trygg ut med bollen, men mest av allt undvek de ju att gå in på minerad mittfältsmark. De spelade över AIK, runt AIK, de klev upp och hoppades på att fånga upp andrabollar och ta det därifrån.
De överraskade inte, vare sig med spelsätt eller genomförande. Det roligaste som hände var ett par skojiga Kadewere-trix, dribblingar och rabonapassningar, som i alla fall bröt mönster.
Norlings skägg växte
Deras bollar in mot straffområdet tvingade i alla fall AIK:s försvar till lite beslutsfattande. En gång bestämde sig Rasmus Lindkvist för att spela volleyboll och ge bort en straff, en gång bestämde sig Per Karlsson för att nicka ner bollen till Tino Kadewere som rullade in det där förlösande 1–0-målet direkt i andra halvlek. I kraft av det där målet växte de in i matchen och hittade något annat, ett offensivt spel.
Rikard Norlings skägg växte i direktsändning, kvällen blev senare och senare, Kadewere nickade fram Kerim Mrabti till 2–0, och innan allt var över hade vi fått se Andreas Isaksson rädda en straff (alla i publiken fick med sig en dvd hem som bevis).
Vad betydde allt det här? En smäll för AIK, som har ett par veckor på sig att hitta ett anfallsspel. En smäll för Djurgården, som även 2018 får se Jonas Olsson halta av fotbollsplaner.
Och så en välsignelse för ett blårandigt folk som just den här arbets- eller skolveckan inte har sällskap av ett spöke i fikarum och på skolgårdar.
– Han kan bli en av de största i Djurgården någonsin, sa en sportchefslöddrig Bosse Andersson när han värvat Tino Kadewere för tre år sedan.
Jag vet inte det. Men något slags plats i klubbhistorien har han precis ordnat åt sig.