Bolin: Helsingborg kan komma upp i 70 poäng
Ingen Wanderson och heller ingen Holgersson…
… men väl tre poäng (med möda) i det svåra bortamötet med Örgryte.
Helsingborgs IF flyger upp i serieledning och det mesta, för att inte säga allt, talar för att man stannar där säsongen ut.
Det har, av naturliga skäl, pratats en hel del om HIF:s sommarförvärv den senaste tiden.
Och en ny påminnelse om att det hänt ett och annat i klubben fick man när man scannade av lagets bänk inför kvällens match på Gamla Ullevi.
Där satt Carl Johansson.
Där satt Fredrik Liverstam.
Tillsammans bildade de, i alla fall enligt mig, seriens bästa innerbackspar under våren.
Nu är de petade till förmån för klubbikonen Andreas Granqvist och unge jättetalangen Charlie Weberg, som i de två höstmatcher som avverkats visat sig vara ett perfekt komplement till ”Granen”.
Hårt, kan man tycka, men sån är fotbollen i dag.
Den enes död – den andres bröd.
Eller, som i det här fallet, tvärtom.
Typ.
Ett delikat problem
Innan vi halkar in på kvällens envig kan man ju fråga sig hur i all sin dar tränare Peo Ljung ska få plats med både Markus Holgersson – som ju i grunden också han är innerback – och Wanderson i startelvan när båda väl är fit for fight.
Ett delikat problem, onekligen.
Tur … eller hur man ska uttrycka det… i sammanhanget att Ljung är den pragmatiska typen, som inte så lite påminner om fanjunkaren jag hade i lumpen.
Vad som står på ryggen på spelarnas tröjor är inte det minsta intressant för befälhavare Ljung utan den som är bäst för dagen ska ut på planen.
Punkt slut.
Typ.
Rödblått mot rödblått (för kvällen i svart) … känslan inför matchen var att Öis, som tar och ger och alltid bjuder upp, nog skulle passa HIF ganska bra.
Mycket riktigt.
Matchklockan hade bara hunnit tickat fram tre minuter innan det var nordvästskånsk ledning. Andri Bjarnason fick en fot på ett Abubakari-skott och ställde därmed helt Stojan Lukic i hemmamålet.
Öis kvitterade förvisso (David Engström… i samband med hörna, förstås), men det kändes ändå som att HIF, trots allt, hade full kontroll över händelserna på planen i den första halvleken.
Det finns en helt annan trygghet i laget numera.
De enkla tekniska misstagen har successivt slipats bort.
Passningsspelet är bättre.
Uppsjö av matchvinnare
Variationen mellan att spela kort och lite längre gör det svårare för motståndarna att försvara sig.
Och sen förfogar HIF över en uppsjö av matchvinnare som kan slå till när man minst anar det.
Är det inte isländske Bjarnason som fixar nätrassel, så är det Mamodu Moro och är det inte Moro, så är det Rasmus Jönsson och är det inte Jönsson, så är det Max Svensson.
Det var just den sistnämnde som såg till att HIF kunde gå till halvtidsvila sedan han vackert placerat in 2-1-bollen bakom Lukic, läckert framspelad av Darijan Bojanic.
Just dessa båda, Svensson och Bojanic, är kanske de två som överraskat mest hittills i HIF denna säsong.
Bojanic med sin blick, touch och tillslag. Tvekar aldrig när det kommer till att våga slå den svåra passningen, den som sätter motståndarförsvaret på det hala.
Svensson med sin energi, sin förmåga att tajma löpningar och komma in bakom motståndarnas backlinje i exakt rätt tid. Virvelvindssnabbe Max är dessutom en iskall avslutare, vilket han dokumenterat vid ett flertal tillfällen denna säsong.
Andreas Granqvist? I stort fläckfri om än en aning gubbstapplig vid 3-4-målet.
Rasmus Jönsson? Inledningsvis mer anonym än i tidigare matcher, men ändå skönt klok i det mesta han företar sig – och målskytt igen.
Andra halvlek inte så mycket att orda om. Öis gav det en chans och tog också fram ett par halvfarliga lägen i samband med fasta situationer, men när Moro avslutade en kontring på bästa sätt och tryckte in 3-1 var det (nästan) över.
Lärpengar för framtiden
Att Öis till slut bara var en ribbträff från 4-4 berodde mer på att HIF med tio kvar och i stensäker 4-1-ledning lade ned verksamheten än något annat.
Lärpengar för framtiden, absolut.
Öis har nu spelat nio raka matcher utan seger.
Formdipp modell rejäl kan man ju säga, men jag vet inte det, jag. Tycker att lagets prestationer generellt fortsatt har varit ganska bra, men den skärpa som fanns i de båda boxarna i serieupptakten existerar inte längre.
Hur man förklarar sånt?
Enkelt.
Det handlar om självförtroende, såklart.
Den varan lider HIF ingen nöd på, det är ett som är säkert.
Tre raka segrar i höstupptakten kommer att följas av fler, många fler.
Var laget landar till slut?
I topp i tabellen med… ska vi säga… 70 poäng.
Typ.