Leifby: Det är dags att ta tillbaka svensk ishockey
Om man inte drömmer blir man galen, skrev Aspenström.
Kommer du med drömmar, herr Lundberg?
Då är det dags, då är vi här.
Erland Josephson-kopian (i alla fall om man tittar från vänster, snett uppifrån) Ola Lundberg har kuskat runt i hockeylandet Sverige och betraktat, lyssnat, frågat, klämt och känt, kanske slagit av en svindyr klubba mot Tommy Samuelssons glasögonbågar, och nu vänt hemåt igen.
På fredag förmiddag presenterar han sina idéer och sin utredning om hur svensk ishockey ska se ut och fungera framöver, i seriespel och kvalanordningar.
Stencileringsmaskinerna lär går varma i natt och ingen vet riktigt hur stort det här utkastet är.
Blir det ett förslag, eller flera?
Överskott på trogna SHL-väktare
Kommer hans propåer skicka strömstötar genom våra bröstkorgar, eller har allt bara varit på låtsas?
Tonläget de senaste månaderna har varit skarpt men också uppfriskande, undantaget de präktiga som kommit smygande med sin förträfflighet först nu.
De som vill ta ner vikten av utredningen, men ändå tycker den är tillräckligt viktig för att ta upp.
Vart höll ni hus när det ven runt knuten i höstas?
Trogna SHL-väktare finns det överskott på men en sak är säker; utan (viss) medias rotande och supportrarnas röststarka markeringar de senaste månaderna, ja åren, hade allt sett annorlunda ut.
Någon på huvudkontoret hade suttit och hivat ut wild cards till alla renläriga och SHL hade med största sannolikhet varit en stängd liga i dag.
Men lås och bom lär han inte komma släpande med, herr Lundberg.
Slägga och spett?
Det verkar så, jag hoppas det.
De senaste veckorna har jag ringt, rest runt, ringt lite till och ”känslan” som många bär är att ensamutredaren kommer att föreslå ett mer poröst seriesystem.
Direkt upp- och nedflyttning?
Skulle göra drömmen realistisk
Ja, annars går han emot en hel rörelse, och det tror jag inte att han vill göra.
Förbundet har gett Ola Lundberg chansen att välta svensk ishockey tillbaka på rätt plats, mot grunden den faktiskt vilar på, och jag hoppas verkligen att han tar den.
Sedan SHL-vd:n Jörgen Lindgren fick sparken i mitten av oktober har många klubbar, för första gången på länge, vågat tänka fritt.
De har bildat sig en egen uppfattning i stället för att få en nedtryckt i halsen, de har lyft blicken, kanske till och med lyssnat, och begriper nu äntligen att de inte är ensamma i hockeyvärlden.
Många har insett att det är dags att haka av alla rigorösa säkerhetslås, öppna upp, att de kommer framstå som fegproppar om de inte lämnar in hängslen och livremmar.
De förstår att historieskrivningen inte skulle bli vacker.
Direkt upp- och nedflyttning mellan SHL och Hockeyallsvenskan, och Hockeyallsvenskan och Hockeyettan, skulle göra drömmen om avancemang realistisk.
I dag väntar i stället ett virrvarr av olika finaler, serier och kval som gör kopplingsschemat till en Yamaha FS1 lättbegripligt.
En eventuellt avgörande match spelas alltid på bortaplan mot ett lag som har 35-40 miljoner mer i spelarbudget och som dessutom har fått vila sig i form.
Om det räckte att vinna eller förlora en serie skulle det bli lättare att motivera supportar och sponsorer, strecken = skräcken, linjerna skulle brännas, fler matcher bli intressanta och viktiga, och jag har ännu inte hört ett enda motargument som håller.
De som är kritiska till direkt upp- och nedflyttning brukar ofta prata varmt om kvalet, att det ”är hockeyns DNA”, men samma personer föraktar kvalserien för att den är ”orättvis”.
I övrigt handlar det mycket om den ekonomiska katastrof som stundar för det lag som trillar ur.
Folk kommer att få sparken!
Jaha, och vem fan var dum nog att, inom ramarna för svensk idrott och dess tradition, bygga ett seriesystem där det är FÖR jobbigt och FÖR dyrt att förlora?
Det är direkt pinsamt
En annan dumhet som dyker upp när det ska resoneras kring hur lätt eller svårt det är att gå upp från Hockeyallsvenskan till SHL är att peka på hur det har sett ut de senaste tio åren.
Det är helt ovidkommande eftersom det är först nu de nya, finfina tv-miljonerna (och de är många, det sägs att SHL-avtalet är värt 650 miljoner per år) börjar ge utslag i och kring SHL-lagens organisation och truppbyggen.
På sikt kommer det bli svårare och svårare för ett lag i Hockeyallsvenskan att nå drömmen om SHL.
En SHL-jumbo behöver fortfarande bara vinna fyra matcher under en hel säsong för att hanka sig kvar i Sveriges högsta serie.
Det är inte bara fegt, det är direkt pinsamt.
I min och många andras värld vore det sunt om drömmen att gå upp är lika stor, lika närvarande, som mardrömmen att åka ur.
Inte lika liten och verklighetsfrämmande.
Det är dags att ta tillbaka svensk ishockey från de som maniskt sitter och stirrar på den sista raden i bokslutet, de som inte törs förlora varken matcher eller privilegium, och jag tror att det är nu det händer.
Det är i rörelse, som Aspenström skrev.
Det ställs i ordning.
Eller hur, herr Lundberg?
