Leifby: Finsk tango på SHL:s upptaktsträff
Tretton svenska ishockeysnubbar stod och tryckte i ett hörn, alla för blyga eller ointresserade av att bjuda upp till dans.
Sedan blev det finsk tango.
Upptaktsträff.
Är det ett av svenskans svenskaste ord?
Det brukar heta att det ute i världen saknas översättningar av ordet ”lagom”, och det var länge så och fram tills att vi började med våra upptaktsträffar.
Jag har varit på en rad upptaktsträffar, en gång på en fotbollsallsvensk i Norrköping där Eldkvarn uppträdde under middagen utan att någon knappt noterade deras närvaro.
Alla var fullt inbegripna i samtal om zon- och man-man-försvar.
Före min tid åkte de allsvenska fotbollstränarna och journalisterna ut med båt på Östersjön och efter utfrågningarna och enkäterna träffades alla och ”åt middag”.
Inte sällan gick det överstyr och det finns några klassiska historier.
Lennart ”Liston” Söderberg ska ha hotat att skalla Olof Lundh inne på toaletten en sen kväll sedan Västerås-tränaren hållit Lundh ansvarig för några frasiga rubriker.
Dit kanske vi inte riktigt ska gå igen, men något måste snart hända med de här tillkomsterna.
C More, SHL:s största sponsor, håller i trådarna, tv-sänder träffarna och bestämmer i stor utsträckning hur saker och ting ska låta och se ut.
Experterna är pålästa, reportrarna nyfikna, tränarna och spelarna som ska svara på frågor tyvärr alltför ofta likgiltiga och passiva.
PLUS: Leifby: Nytt svenskt rekord i karaktärslöshet
Tedenby nervös, pojkvaskern
Några dagar före premiären av en serie som av de flesta spås bli den jämnaste på mycket, mycket länge, och som på förhand är den mest svårtippade i mannaminne, är det ingen som vågar sticka ut hakan eller orkar uppbåda genuin nyfikenhet för någonting annat än hur deras eget lag ska ha ”en bra daglig verksamhet”.
Mattias Tedenby var först upp och kanske var det därför han var så nervös, pojkvaskern.
Han spelade ändå ut sitt KHL-kontrakt förra säsongen så några större bryderier kring vad andra ska tycka och tänka om honom verkar han inte ha.
På väg ner till scenen spottade han ut sitt snus i dosans övre fack och satte sedan en standard för resten av utfrågningen genom att analysera HV71:s läge.
– Det som har varit har varit, men nu är det en ny tid.
Klart tänkvärt.
Jörgen Jönsson tar över huvudtränaransvaret i Växjö ”med stor ödmjukhet”, LHC-tränaren Klas Östman tycker att det ”bubblar lite grann” i Linköping, Mathias Bromé ser fram emot ”resan” Örebro nu ska göra, någonstans, Robert Ohlsson kallade Jocke Lindström för ”role model” och Cam Abbotts transatlant-engelska fungerar fortfarande hyggligt som klyschavstötare även om ”one game at a time” röjde hela hans täckmantel.
Efter en stunds total själlöshet och ishockey-stereotypa svar ryckte det ändå till i ishockey-libidon när Brynäs-tränaren Mikko Manner klev fram.
Det säger ändå en del att det är dit vi har kommit, att våra svenska ishockeygossar är så loja att våra finländska bröder känns uppsluppna och färgstarka.
Behöver ge karaokebaren en ny chans
Manner pratade om att han alltid drömt om att komma utomlands, och att han tog över Brynäs i ett läge där han kände att det inte kunde gå så mycket sämre med honom som tränare.
Han beskrev sitt uppdrag som assisterande förbundskapten i Finland som enkelt eftersom det bara är att gå dit och ha roligt, för någon annan är ju huvudansvarig.
Mycket fin finländsk glimt och en förtjusande rally-finländska i formuleringar som att Brynäs ska bli ”pättre” och att de vill uppåt i ”tappelen” för att gå till ett äkta slutspel, inte det där play-in-kvaltramset som ingen bryr sig om.
På sig hade han ett par vanliga jeans och en vanlig grå piké och såg ut som en helt vanlig farsa som kommit hem från sitt vanliga jobb på ett helt vanligt fritids.
Jag tror faktiskt att upptaktsträffarna behöver ge Östersjön, Finlandsbåtarna och karaokebarerna en ny chans.
Senast en utlandsfödd huvudtränare i SHL vann ett SM-guld var för övrigt Manners landsman Timo Lahtinen som vann med Malmö 1994.
Det säger väl något om svensk ishockey, det också.
När en C More-profil frågade en spelare om det fortfarande ”finns driv i hungern” blev vi alla hungriga och slutade lyssna och började längta efter caterad kycklingwrap.
Så fort alla tv-intervjuer var slut rusade alla ut från plattitydernas palats i jakt på frisk luft och något att äta.
– Nu blir det memma!
Det ska sägas.
Efter den tv-sända delen hade jag många trevliga samtal med tränare, spelare, kollegor och förbundsfolk och ishockeystammen är varken snarstuckna eller långsinta.
Jag pratade barnuppfostran med Jonathan Pudas, snackade skit med Robert Ohlsson, lärde mig lite om Patrik Sylvegårds koppling till Älmhult och Diö och satt en stund med Mikko Manner som såg fram emot veckans premiär i den finländska ishockeyligan som han skulle se tillsammans med sina landsmän och tränarkollegor och en fet taco-pizza.
Om detta kommer ni inte kunna läsa en rad.
Sedan var det fint att FBK-kaptenen Linus Johansson var precis så trevlig och bondförståndig jag förväntar mig att en kronobergare ska vara, jag faktiskt blev retroaktivt glad och stolt över att det var just han som i våras fick lyfta SM-pokalen.
