Filip Forsberg: ”Blir påmind hela tiden”
Publicerad 2017-08-01
LEKSAND. Tanken på förlusten i Stanley Cup-finalen i mitten av juni svider fortfarande.
Varje dag.
Men Filip Forsberg har omvandlat bedrövelsen till revanschlystnad och den fungerar som rena raketbränslet under sommarens pardonlösa barmarkspass hemma i Leksand.
– Man kommer inte över det som hände i år förrän man vinner själv, det kommer nog alltid finnas där och jag är jäkligt ivrig över att få komma igång igen, jag vill ha revansch, säger Nashville-stjärnan när Sportbladet hälsar på honom i den hockefrälsta idyllen vid Siljans södra strand.
Det är en av Sveriges största NHL-stjärnor som kommer släntrande längs Sparbanksgatan i centrala Leksand, på väg mot Siljans Konditori – den lilla stadskärnans medelpunkt, såväl för lokalinnevånarna som de turister som flockas i dalaidyllen under sommaren.
Men ingen tar någon större notis om Filip Forsberg – etta respektive delad tvåa i den blågula skytteligan de senaste två säsongerna och så sent som förra månaden närmare en Stanley Cup-titel än någon i den här bygden varit sedan Ulf och Kjell Samuelsson vann med Pittsburgh 1992. Några hälsar, en och annan bekant från idrottsföreningen – till exempel legendaren Lars ”Nubben” Andersson – stannar och byter några ord.
Platsen som betyder mest
Men det blir ingen särskild uppståndelse. Han har promenerat här hela sitt liv – och dessutom är leksingarna vana vid hockeycelebriteter. Var man tittar den här tiden på året ser man en Per-Erik Eklund, en Eddie Läck, en Johan Hedberg, en Kjell Samuelsson, en Oliver Ekman-Larsson, en Christer Abris eller en Victor Rask...
– Nu när hockeyskolan pågår händer det kanske att någon hajar till när man går förbi, men annars är det verkligen lugnt. Det är det som är så skönt, man är precis som vem som helst här och det är så jag vill att det ska vara, säger Filip när vi slagit oss ner på vid ett bord på den spatiösa serveringen utanför det livliga fiket.
Kort sagt: Leksand är hemma – och ingen plats på jorden betyder mer.
– Det var här allt började för mig och det är nog här det kommer att sluta en dag också, känns det som. Jag har så mycket att tacka alla runtomkring för. Om man ser till själva byn... det finns inte många ställen som är bättre att växa upp på för den som vill bli hockeyspelare.
”Gjorde ingenting i tre veckor”
Det har också fördelen att folk är införstådda med att aktiva spelare så här i högsommaren inte har så lika mycket tid över för socialt umgänge som normala semesterfirare, för även om det som i Filips fall inte ens gått två månader sedan förra säsongen slutade är de redan mitt uppe i förberedelserna inför nästa.
– Jag hade tre veckors ledighet efter sista finalen när jag knappt rörde mig överhuvudtaget. Men sedan började jag träna igen och nu kör jag och några andra som är här kontinuerligt med Leksands fystränare Tommy Fredriksson. I söndags var vi tio stycken som gick på is också, det finns lite tider i hallen över under hockeyskolan. fortsätter den snart 23-årige masen.
– Hårt? Mja, när ledigheten nu blev så kort får man ta det lite försiktigt i början, annars bryts allting ner på en gång. Men nu har jag väl börjat trycka på igen och framöver blir det hårdare och hårdare.
Då kan man räkna med att det slår gnistor i skogsbackarna runt Leksand, för det brinner en alldeles särskilt intensiv eld i Filips även vanligtvis passionerade hjärta i år.
”Svider, bucklan skulle ju hit”
Äventyret i Stanley Cup-finalen slutade ju inte som Nashville Predators ville. De hade ett tag 2-2 i matcher mot regerande mästarna från Pittsburgh, men i den sjätte matchen hemma i Bridgestone Arena dog drömmen – efter tveksamma domslut och sent avgörande av Filips gamle kompis Patric Hörnqvist och allt.
Bedrövelsen sitter i...
– Ja, man blir ju påmind på olika sätt mest hela tiden. Nu ser man ju att bucklan är ute på turné, till exempel. Det svider. Den skulle ju komma hit, säger Leksands representant i Tennessee med ett snett leende.
– Man kommer inte över det som hände i år förrän man vinner själv, det kommer nog alltid finnas där.
Men som sagt:
”Flipper” – eller ”Forra”, som kompisarna hemma i Dalarna börjat kallat honom – använder den känslan som motivation och bränsle under sommarens barmarksträning.
– Ja, absolut. Jag är ovanligt ivrig över att få komma igång igen. Jag vill ha revansch. Inte för att det gick dåligt, men vi var så nära och jag vill tillbaka och göra om det och vinna.
Chansen finns.
Nashville har fortfarande kvaliteter nog för att kunna utmana.
Gläds åt Arvidsson
– Det här hänt en del intressanta saker under sommaren. Vi förlorade James Neal till Vegas och det är såklart ett tungt tapp, men alla fick ge upp spelare i expansion-draften, det gick inte att göra något åt, och vi har fyllt på med bra namn. Nick Bonino är exempelvis en sån som vet vad som krävs för att vinna och kan det mesta, konstaterar Filip.
– Sedan är konkurrensen hård, alla lag blir bättre, inte minst i vår division. Allt måste dessutom stämma när man väl kommer till slutspel, som det gjorde för oss i år, Men vi är ett av de bra lagen och har absolut chansen.
Han gläds också åt att landsmannen och kedjekamraten Viktor Arvidsson nyligen skrev på ett nytt, lukrativt sjuårskontrakt.
– Ja, jäklar vad kul. Och välförtjänt, efter den fantastiska säsong han hade. Nu ser det ut som vi får leka ihop i ytterligare några år, he he.
Viktigast av allt dock:
Den eldfängde Filip Forsberg – från en vykortsliknande hockey-oas där det om sommarkvällarna ekar runt villakvarteren eftersom knattar som också drömmer om Stanley Cup-finaler oavbrutet dammar slagskott i garageportarna – brinner av revanschbegär.
Då blir han, och laget han spelar för, inte lätt att stoppa.
