Mycket viktigare än att sviten sprack
Att den där monstersviten bröts känns nästan bara skönt.
Alltid surt att förlora, inte minst efter ett mål i slutsekunderna.
Men viktigast var att Juniorkronorna visade att de kan spela jämnt med det kanske bästa lagen i turneringen.
Fast i första perioden var det långt ifrån jämnt. Det var klasskillnad rakt igenom. Ryssarna körde fullständigt över ett passivt och nyvaket svenskt lag. Enda positiva med första 20 minuterna var att Sverige hängde sig kvar i matchen genom att bara ligga under med 1–2.
Positivt för svensk del var också att en hockeymatch varar i minst 60 minuter.
Att ryssarna kommer ut och sköljer över sin motståndare är inget nytt. Jag vet inte hur många gånger jag har sett det ske, både med det ryska A-landslaget och juniorlandslaget. Suttit och tänkt ”hur i hela friden ska motståndaren ha en chans här?”
Det finns ingen nation i världen som har en högstanivå som ryssarna, oavsett om det handlar om juniorer eller seniorer.
Det finns heller ingen annan toppnation som pendlar i prestation under en match som ryssarna kan göra.
Så var också fallet i natt. Inte ens ryssar kan spela på sexans växel under en hel match.
Samtidigt som Juniorkronorna hittade en väg in i matchen (ryska utvisningar hjälpte till) sjönk också den värsta ryska energin och spelglädjen.
Plötsligt var det här en jämn match mellan två tungviktare som hela tiden utmanade varandra.
Bästa målvaktparet sedan 2009
Det var högt tempo, läckra individuella prestationer, smågrinigt (Holtz kallade ryssarnas uppträdande ”fult och äckligt”) och starkt målvaktsspel.
Jesper Wallstedt gick chansen i målet och visade att Sverige har sitt bästa målvaktspar sedan Jacob Markström och Anders Nilsson 2010. I det andra målet radade den ryska målvaktstalangen Askarov upp räddningar.
Förbundskapten Joel Rönnmark ägnade sig inte åt någon social-coachning. Alexander Holtz och Lucas Raymond slutade på runt 22 minuter. Victor Söderström spelade 26 minuter. En halvskadad Philip Broberg slutade på 24 minuter.
I första perioden var det kedjan med Costmar, Holmström och Gunler som låg bakom det lilla offensiva spel som Sverige hade. Det var också den trion som låg bakom den viktiga kvitteringen till 1–1. Jag gillade också återigen vad jag såg av Elmer Söderblom.
Men i takt med att matchbilden förändrades, Sverige fick mer av spelet och fler powerplay, kom också Alexander Holtz och Lucas Raymond allt mer in i matchbilden.
Holtz var också den som satte dit kvitteringen till 2–2 efter att först ha träffat stolpen vid öppet mål. Hans revansch med vallningen i ryggen på Askarov var desto snyggare. Den fruktade högerskytten låg också bakom kvitteringen till 3–3.
På Holtz minuskonto fanns två utvisningar, varav åtminstone den första kändes väldigt onödig.
Juniorkronorna kom tillbaka en tredje gång när Noel Gunler styrde in kvitteringen till 3–3 med en minut kvar och Wallstedt i båset.
USA blir minst lika tufft
Men ska Sverige vinna den här typen av matcher måste utdelningen i powerplay vara bättre. Nu fick Raymond & Co fem försök i den spelformen utan att göra mål.
Ryssland gjorde sina tre avslutande mål i powerplay. Mot ett så bra lag håller det inte att förlora special teams-matchen så klart.
Samtidigt ska vi också komma ihåg att Ryssland tillsammans med Kanada på förhand räknades som den stora guldfavoriten. Efter de minst sagt struliga förberedelserna räknades Sverige som möjligen en outsider till bronset.
Nu behöver inte en förlust i gruppspelet vara fel. Tittar vi på guldnationerna i JVM de senaste åren så har de allra flesta åkt på en förlust i gruppspelet.
Men det bör inte bli två…
För nu är det lurigt läge inför den avslutande matchen mot USA natten mot nyårsdagen, ett möte som inleds bara 21 timmar efter den tunga förlusten mot Ryssland. Förlust där och Sverige ställs mot Kanada eller Finland i kvartsfinal.
Lyckas Sverige ta minst två poäng mot USA väntar Tyskland eller Slovakien. En betydligt lättare resa mot semifinal.
