Garpenlöv: Det är vad VM handlar om

Aftonbladet

, 

Johan Garpenlöv

Får fortfarande ståpäls av minnena – Sergels folkhav

helskärm

I dag startar VM i Prag och det är samma känslor som bubblar fram varje år.

Minnena, tankarna och folk­havet från Sergels torg dyker ­direkt upp i huvudet hos mig.

Jag är oerhört tacksam att jag har fått vinna VM-guld och fått d­ela glädjen med hela svenska f­olket.

För det är vad det handlar om och gör VM speciellt – få dela framgången och glädjen med hela svenska folket.

Då handlar det naturligtvis om guldet och glädjen, men när jag ­gräver lite djupare i minnet kan jag lova att det inte var glädje genom hela turneringen i Prag 1992.

Låt mig ta det från början.

Jag satt på mitt hotellrum i San Fransisco. Säsongen i NHL hade ­varit lång och jag hade blivit tradad från Detroit till San José. Telefonen ringde och Tre Kronors förbundskapten Conny Evensson var på a­ndra sidan.

Det är alltid lika tufft när man får det samtalet efter säsongen, även om man vet att det ska komma. Jag förstår hur Henrik Zetterberg och Niklas Kronwall känner sig. Mentalt är man tom, kroppen sliten och man dras med en hel del småskador. Allt är över.

Jag måste erkänna att man vid samtalet inte är ­sugen på att packa resväskan för att sätta sig på första bästa plan över Atlanten.

Men när Conny ringde, som jag vann VM-guld med under året innan i Åbo, är det naturligtvis svårt att tacka nej.

Han berättade att det var ett ungt och orutinerat men skickligt lag som behövdes spetsas till, och jag var en viktig pusselbit för lag­bygget. Jag ser en del likheter med truppen för 23 år sedan med hur Mårts lag ser ut i dag.

Vi var sämst någonsin

Tillbaka till sängen på hotellet i Kalifornien.

Ja, jag ville åka. Blev snabbt sugen på hockey igen.

Det dröjde inte många timmar innan jag satt på ett plan från ena sidan av världen till Europa för att ansluta mig till t­ruppen.

När väl turneringen drog igång i Prag stämde inte spelet, oavgjort mot Italien, förlust mot Tyskland och Finland och vi hamnade till sist fyra i gruppen en poäng före Italien och tog därmed sista slutspels­platsen.

Svenska Ishockeyförbundets ­dåvarande ordförande Rickard Fagerlund var inte nöjd och förmedlade det via pressen och hela den svenska mediekåren dömde ut oss och tog fram stora motorsågen. Enligt pressen var vi det sämsta svenska landslaget g­enom tiderna.

Jag delade rum med Mats Sundin under det VM:et och jag skulle ljuga om jag sa att vi inte snackade om vad pressen skrev. Klart vi gjorde det och man funderade väl fram och tillbaka.

Plötsligt stämde allt

Men i stället för att gräva ner oss använde vi pressens spyor som motivation.

Vi visste att vi hade många unga orutinerade, men skickliga spelare, som Peter Forsberg, Mikael Nylander, Patric Kjellberg och målvakten Tommy Söderström. De hade potential att växa in i turneringen och det var precis vad de gjorde.

Söderström stängde igen och var grym i målet, Forsberg fick sitt internationella genombrott och Arto Blomsten växte ut till en backgigant. Men på grund av ett dåligt gruppspel fick vi möta favoriten till VM-guldet, Ryssland, i första slutspelsmatchen.

Jag vet inte vad som hände med laget, men vi gjorde en felfri match och helt plötsligt stämde allt. Vi nollade Ryssland och vann kvartsfinalen.

Där släppte allt och helt plötsligt fungerade allt.

Självförtroendet, orken, tajmingen i spelet, varianterna i powerplay och tron på att vinna hela skiten fanns där helt plötsligt.

Att jag nu ska kunna förklara ­eller peka på något som var den avgörande faktorn går naturligtvis inte, u­tan ibland faller bitarna bara på plats och det var precis vad som hände.

Att sedan Schweiz vart en munsbit i semifinalen och Finland inte ­hade en chans i finalen var inte konstigt för vi var i den berömda zonen. Den som gör att det inte går att förlora att passningarna siter där, finterna är klockrena och laget funkar till perfektion.

Vill skrika rakt ut

Guldet var ett faktum och känslan av att vara bäst och stå där med en guldmedalj runt halsen går bara att beskriva med ett ord, eufori.

Man vet inte vad man ska göra utan man bara skriker rakt ut, vill krama alla lagkamrater och tack alla svenska fans som kommit ner och stöttat ”Folkets Landslag”.

När man sedan sitter i omklädningsrummet och allt har lagt sig smyger tröttheten på och en tomhetskänsla infinner sig – igen. Lite samma sak som i hotellrummet i San Fransisco, men med en ­given underton av lycka.

Det bara snurrar i skallen, men sakta men säkert börjar man förstå vad ett VM-guld innebär.

Jag kommer aldrig att glömma minnena av hemresan från Prag där vi möttes upp av flyg­vapnet, brandmännen på Arlanda, bilar som stannat på E4:an, folk som hängde ut ur fönstren och till sist folkhavet på Sergels torg.

Minnen som etsat sig fast och som jag fortfarande får ståpäls av.

Att få fira guldet och dela glädjen med hela svenska folket, det är det som gör VM så speciellt och vad VM handlar om.

När jag tittar på årets Tre Kronor-trupp ser jag många ­likheter med mitt guldlag 1992. Många unga orutinerade men skickliga hockeyspelare som ska visa upp sig på den stora internationella scenen för första gången.

Jag är förhoppningsfull och tror att vi kommer få se ett nytt svenskt guld i Prag och att vi ännu en gång får möjligheten att fira VM-­guldet tillsammans.

Vi ses på Sergels torg eller i Kungsan.