Bjurman: Egentligen ska det vara omöjligt
NEW YORK. Firade coach-legendarer sparkades, superstars trejdades och nya underbarn stormade ut på slagfältet med en pondus de egentligen inte ska kunna besitta redan nu.
Det var en omtumlande händelserik höst i NHL.
Och samtidigt så jämn att det är fullständigt omöjligt att tippa vilken kapten som kommer att sträcka Stanley Cup-bucklan mot himlen om ett halvår.
I vanliga fall blir det ofrånkomligen grå vardag och lätt serielunkstristess under delar av en så utdragen affär som NHL:s grundserie. Det spelas sammanlagt 1250 matcher under 82 omgångar och alla är sannerligen inte exalterande.
Men den här hösten var det som att ekorrhjulskänslan och ledan aldrig hann få fäste. Det hände för mycket – och för mycket av det som hände var för överraskande.
Framförallt svepte en plötslig mini-revolution, sprungen ur ett uppdämt behov av förnyelse av hela hockeykulturen, bort delar av det förstockade gamla coach-gardet. Toronto sparkade Mike Babcock – själve kungen i det nordamerikanska tränarskrået – och en dammlucka öppnades. Det visade sig att både ”Babs” och andra, inte minst nära vännen Bill Peters, betett sig som praktarslen mot sina spelare genom åren och en efter en paraderade de utskämda ut genom personalentrén – och ersattes av yngre förmågor med en modernare, mjukare syn på ledarskap.
Macho-NHL finns snart inte längre
Det var lika fascinerande att se som det var omvälvande. Ja, förändringen är bara i sin linda ännu, men den har har startat och den går inte att stoppa. Din farsas macho-variant av NHL finns snart inte längre, det kommer 20-talets progressiva generaler – till exempel Sverige-bekante Jeremy Colliton i Chicago – se till.
Även på isen hände det ständigt saker som föranledde höjda ögonbryn. Resultatmässigt gick det ju bara undantagsvis som vi trodde. Favoriter som Tampa, Toronto, Dallas, Nashville, Calgary och, framförallt, San Jose vann inte alls så mycket som det var tänkt – medan förmodade axelryckningar i klungan under strecken som Florida, Edmonton, Winnipeg och inte minst Arizona kväll efter kväll uppträdde som Stanley Cup-utmanare.
Från så oförutsebara serier är det svårt att vända bort blicken.
Det är det också när så många nya, unga superstars föds hela tiden. Sedan några år tillbaka kryllar NHL av yngel som knappt fått hårväxt under armarna men likafullt spelar hockey som små gudar – och ytterligare en bunt har presenterat sig i höst. Colorado-backen Cale Makar är exempelvis bara 21 år men för sig redan med auktoriteten och kunnandet hos en stjärnback mitt i sin så kallade ”prime”. Det är egentligen omöjligt. Men tydligen inte. Victor Olofsson Buffalo är ett annat likadant fenomen. Med sitt vidunderliga direktskott har han omedelbums etablerat sig som en av cheferna i den östra konferensen.
Stora trejder ruskar också om och bara för någon vecka sedan hade vi en kioskvältare av den typ som normalt bara äger rum runt deadeline i månadsskiftet februari-mars – om ens då. New Jersey Devils, som sett till hur ambitiöst de rustade i somras floppat värre än någon annan, skickade förra Hart Trophy-vinnaren Taylor Hall till Arizona i utbyte mot några plantor som eventuellt blir nåt i framtiden. Knäppt, kan tyckas. Men Devils var tvungna för att undvika en situation som den Islanders hamnade i när John Tavares försvann i ett dammoln av ingenting.
Ta ingenting för givet
Med den blockbuster-affären blev Coyotes för övrigt ännu vassare och ser nu ut att kunna ställa till med nånting riktigt festligt till våren.
Fast vad som kommer att ske när saker och ting dras till sin spets om ett halvår går det inte att ha några åsikter om ännu. Ligan är för jämn, konkurrensen för hård. Några tungviktare – Washington, Boston, Colorado, St Louis och just Arizona – må stå ut så här vid den inofficiella halvtidsvilan, men det är ju bara att påminna om vad som hände förra året så inser vem som helst att det inte nödvändigtvis betyder nånting. Då kippade St. Louis efter luft i botten av tabellen just den här tiden på året. Tolfte juni var det ändå Blues-kaptenen Alex Pietrangelo som gled fram till Gary Bettman på röda mattan i TD Garden i Boston och hämtade Stanley Cup-bucklan.
Med andra ord:
Vi ska inte ta någonting alls för givet.
Utom, möjligen, att det inte blir tråkig lunk i år.
