Brevet till stjärnan från flyktingbarnet

Känslosamma mötet efter SHL-matchen

Tomas Ros

helskärm

LEKSAND. Det finns det som är viktigare än tre poäng och segrar.
Som fansen.

Som Sayets dyrkan av Skellefteås Jimmie Ericsson.

Onsdagkväll i Leksand. Nollgradigt och cirka en decimeter med snö. Perfekt väder för sportlov och ett perfekt tillfälle att vara uppe sent på kvällen för kunna se sina idoler spela hockey.

Det tillfället tog Sayet Karimi, 11 år, och han hade planerat det väl.
Han väntar på Jimmie Ericsson i korridoren i Tegera Arena. Otålig och lite nervös.

”Snygg, snäll och glad”

I handen håller han ett brev han skrivit på fritids.

– Jimmie är bra på hockey. Han är snygg, snäll och glad, säger Sayet.

Efter att Skellefteå firat segern i omklädningsrummet och pratat med media så kommer Jimmie Ericsson ut till den blyge beundraren.

Jimmie får läsa i brevet att Sayet ser upp till honom – och att han har en speciell önskan.

– Du, jag är inte så bra på Xbox, säger Jimmie Ericsson efter att ha läst om elvaåringens dröm att få spela tv-spel med stjärnan.

Samtalet går från Xbox till hockey och livet, sett från en elvaårig flyktings perspektiv.

Sayet kom från Afghanistan till Sverige för tre år sedan. Som många nyanlända har han slussats runt, men nu går han i skola och på fritids i Leksand.

Passionerad hockeysupporter

Han hade inte en aning om var hockey var för något när han bodde i Afghanistan.

Nu vet han.

Sayet har blivit en passionerad hockeysupporter, som fastnat särskilt för Jimmie Ericsson.

Innan de skiljs åt vill Sayet ge Jimmie brevet, nu med lagkaptenens autograf på.

– Nej, det är bättre att du mejlar brevet. Här är min adress. Du måste behålla brevet med autografen.

Sayet lämnar den trånga korridoren i Tegera Arena. Med sig har han ett minne för livet.