Leifby: Få hockeymatcher triggar mina spottkörtlar lika mycket
ÄNGELHOLM. Det var inte ett derby som i fornstora dagar, det blev inte en match det kommer att skrivas opus om.
Men det var ett derby mellan två lag som tycker genuint illa om varandra och det hängde en lapp på luckan.
Ibland får man vara nöjd med det lilla.
Efter två veckors gruffande med renlärighetshysteriker, SHL-småpåvar och deras gågossar var det skönt att sno in sig i en varm jacka och traska till en ishall för ett möte som alltid fått vändkorsen att tjuta som ett utslitet bromsbelägg på Tomas Srsens Volvo 360.
Då och då måste man stanna till, titta upp, se sig omkring.
Vad det är vi fajtas för?
De där vändkorsen är borta nu, biljetter och laddade säsongskort blippas med märkvärdiga mojänger (facil utveckling, får jag nog ändå medge) men på vissa platser finns det saker som fortfarande är som förut.
Rögle och Malmö har aldrig tyckt särskilt väl om varandra, precis som sig bör, och neråt Bjäre härad har hånskratten alltid varit lite råare och mer rispiga.
Speciellt under derbymatcherna.
Ett skånskt hockeyvrål låter mer skadeglatt än de andra.
JAAAAAUUU.
Sämst i boxplay och powerplay
För några veckor sedan satt jag och tittade på Bandyklubbens trupp och på pappret tyckte jag mig ana ett slutspelslag framåt vårkanten.
Nyförvärv som Sjögren och Jäger, Liss is More från säsongsstart, Höglander-anlag med potential och så de där Rögle-patenterade Elvenes-bröderna som spelade när klubben senast tog sig till slutspel säsongen 1993/1994.
Då – Stefan, Roger och Tord.
Nu – Ludvig och Lucas.
Varken Ludvig (96:a) eller Lucas (99:a) var födda när Rögle senast gick in på en nyspolad kvartsfinal-is (mot Malmö) och mycket har hänt i svensk ishockey på 25 år.
Elitserien har blivit SHL, i Luleå har de miljoninvesterat i nytt ljud och ljus, Karlstad erbjuder platser i sin arena där det går att stänga dörrar, fönster och ventiler om stämningen blir för (!) bra (!!) och i Rögle har man bestämt sig för att prova någonting ingen annan gör.
Ett transatlantiskt styre.
Eller för att tala SHL-språk.
Chris Cam.
Särskilt transatlantiskt har de inte startat, nya Rögle, och efter fyra vinstlösa matcher i inledningen var det många som undrade hur nytt det här Rögle egentligen är.
Sämst i boxplay, sämst i powerplay, minst antal mål framåt.
Är det inte lite… som det gamla?
Få matcher i hockey-Sverige triggar igång mina spottkörtlar lika mycket som den här skånska striden, höstderbyna i Pollenkungenland brukar också vara en garant för rajtantajtan-föreställningar av sällan skådat slag.
För två år sedan var jag här och såg en 6-7-föreställning, i fjol slutade motsvarande möte 8-7, om alla de andra har Gunnar Brink för mig berättat.
Är det någonting transatlanter är bra på så är det på att sätta upp mentala kom ihåg-lappar, att få sina spelare att förstå att det nu är allvar, att de ska gå genom sargen, hårt som satan och ut på gatan, om det är vad som krävs.
Jo, det KUNDE bli sämre...
Spela för existens och överlevnad, ni vet.
In i laget kom Matt Anderson med obesegrade ögon, ut från omklädningsrummet kom en hord med vitklädda till Guns N’ Roses ”Welcome To The Djungle”.
Men förvildade var de inte, hemmaspelarna.
Rögle fick tidigt två lägen med en man mer, goda möjligheter att få den där starten de uppenbarligen behöver, men det gick inte alls.
Det första var så genomuselt skött att jag hann tänka ”det kan i alla fall inte bli sämre” när de fick läge på nytt.
Joho!
I stället – 0-1 – halvvägs in i den första perioden när Händemark använde skridsko, klubba, en snöskyffel, två labradorer, fyra snusdosor, Arto Routanens gamla benskydd och några Rögle-spelare för att forcera in pucken.
Ted Brithén kvitterade ur dålig vinkel när Alsenfelt fuskade och tog sikte på köksvägen-stolpen lite för tidigt, men Malmö tog ledningen på nytt i ett powerplay de aldrig skulle ha haft.
Grinigt efter tacklingen
Rögle hade en bra period i andra perioden där de borde kvitterat men anfallen var allt som oftast för röriga, passningarna för fladdriga, avsluten för lösa, förhastade eller bara dåligt riktade.
Som grinigast blev det när Emil Sylvegård tryckte till Ben Youds lite halvlojt när Rögle-backen inte tittade upp.
Youds blev liggande i ena sarghörnet med ansiktet i handskarna men spelade igen bara något byte senare.
Pogge flög på Malmö-spelaren och klacken skrek att Sylvegård… ja, jag hörde inte riktigt, men det var någonting på f.
Är det inte den ene, så är det den andre, eller de andra.
Någon forcering blev det heller inte tal om och när Malmö slog till icing med en sekund kvar var det som någon gav hemmafansen ett sista, försmädligt flin.
Malmö sköt tolv skott och vann, Rögle förlorade sin femte raka match och parkerar sist i tabellen.
Det här var långt ifrån ett minnesvärt derby, men det hade en Elvenes på isen, fullsatta läktare, en smocka hängandes i luften och två gamla trätobröder som inte kommer vakna upp som vänner i morgon heller.
Ibland får man vara nöjd med det lilla.
