”Något vi aldrig hade kunnat drömma om”

Reporter: Per Bjurman

Publicerad:
Uppdaterad:

VANCOUVER. De outplånliga minnena är många – och inget behöver de ångra.

Om det blänker till i Daniel och Henrik Sedins ögon när de i natt får sin status som ikoner i Vancouver säkrad för evigt är det förmodligen de lyckliga omständigheterna de mitt i högtidsstunden reflekterar över.

– Vi var med om så fantastiskt mycket stort som hockeyspelare och fick sedan avsluta karriären på våra egna villkor. Det känns otroligt bra, säger tidernas bästa tvillingar till Sportbladet.

Strax innan 04.00 i natt, blågul tid, skrivs svensk hockeyhistoria – igen.

Bröderna Sedins högtidsvecka i Vancouver kulminerar med att de får sina tröjnummer – 22 och 33 – pensionerade och upphissade i taket i Rogers Arena; hallen dit de kom som blyga pojkar i början av 00-talet och där de under arton gloriösa säsonger först förvandlades till män och sedan till regelrätta ikoner.

Exakt hur det blir för de inblandade är förstås svårt att veta på förhand, men ett är säkert: Hemstaden på den kanadensiska Stillahavskusten kommer visa sina favoriter från Sverige samma gränslösa kärlek som under sista, oförglömliga hemmamatchen för två år sedan – och efter en tid utanför strålkastarskenet lär det kännas lite ovant.

Foto: John Locher / TT NYHETSBYRÅN

”Levt väldigt vanliga liv”

– De senaste två åren har vi levt väldigt vanliga liv och i huvudsak ägnat oss åt våra familjer och våra barn och det har varit väldigt skönt, säger Henrik.

– Samtidigt är det ju så att vi aldrig varit jätteförtjusta att stå i centrum som personer. Så det blir nog lite nervöst under ceremonin på isen. Men samtidigt ska det förstås bli väldigt roligt. Det är en stor ära och något vi aldrig hade kunnat drömma om när vi kom hit. Man känner stolthet.

Inför en dylik milstolpe i livet börjar minnena från den arton år långa karriären givetvis skölja över de vänliga tvillingarna – och de får i det avseendet dessutom god hjälp av omgivningen. Under de senaste dagarna har de fått besvara oändligt många frågor om sina klubbrekord, segrarna i poängligan, OS-guldet i Turin, Game 7-segern i konferensfinalen mot San Jose 2011, Game 7-förlusten mot Boston samma år, avskedet 2018 och massor av annat.

– Ett minne som står ut för mig, berättar Henrik, är från allra sista matchen i Edmonton. Våra familjer kom dit och jag fick ta min sista tupplur inför match med min yngste son. Det var väldigt speciellt.

Annars är det helheten – hur de genomförde hela resan och hur de fick avsluta den – som värmer mest när de blickar tillbaka.

– Det är klart att det finns enskilda matcher man önskar att man hade vunnit, som den där sista finalmatchen mot Boston, men i stort finns det inget vi ångrar eller känner oss besvikna över, förklarar Daniel.

Foto: DARRYL DYCK / TT NYHETSBYRÅN

– Vi var med om så fantastiskt mycket stort som hockeyspelare och fick sedan avsluta karriären på våra egna villkor. Vi slutade när vi själva ville och det är få förunnat. Så det känns otroligt bra.

Skänkte 15 miljoner – i hemlighet

Det är nu inte bara som hockeyspelare bröderna Sedin hyllas under de pågående festligheterna i British Columbia-metropolen. De har gjort outplånliga avtryck även utanför isen och älskas för sitt humanitära arbete i runt och Vancouver. Som när de tillsammans med sina respektive, Marinette och Johanna, skänkte bortåt femton miljoner kronor till ett lokalt barnsjukhus – något som blev känt först senare eftersom donationen ursprungligen var anonym och offentliggjordes enkom efter vädjanden från sjukhuset. 

Ödmjuka som alltid gör bröderna inte heller i efterhand särskilt stor affär av de handlingarna, men de är ändå stolta över hur de uppfattas

– Fansen får tycka vad de vill om oss som spelare, somliga gillade oss och andra inte, men om man kan bli ihågkommen som en bra person… det är nummer ett, säger Henrik.

Daniel:

– Vi gjorde allt vi kunde för att vara så bra som möjligt och förhoppningsvis kan vi inspirera andra med det vi gjorde utanför hockeyn.

Sedan avskedet från rinken i april 2018 har ”Danne” och ”Henke” – som de kallas av alla som känner dem närmare – alltså levt mer Svensson-artade liv och hållit sig undan offentligheten.

”Har slagit mig alla gånger”

Helt har de dock inte övergivit det tävlingsmoment som professionella idrottare ofta får svårt att leva utan när de lägger av.

De springer – och de gör det med sådan hängivenhet att de tappat nästan alla hockeykilon och börjar se ut som tvättäkta maratonlöpare

– Ja, vi springer sex dagar i veckan och har varit med i ett antal maraton. Vi deltog i en halvmara här i Vancouver så sent som i söndags. Jag vet inte om det handlar så mycket om tävlingsmoment som att sätta upp mål och jobba mot dem. Det känns väldigt bra att ha kvar i livet. 

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Vem är bäst?

– Det är Danne. Han har slagit mig alla gånger utom en. Och han kom före mig i söndags också Han är lite mentalt starkare när det gäller löpningen.

Men det är bara du som har en Hart Trophy (priset till NHL:s mest värdefulle spelare, erövrat av Henrik 200), du får trösta dig med det.

– Hehe, jo. Men han har å andra sidan vunnit Ted Lindsay Award (spelarnas eget pris), så det jämnar ut sig på den punkten.

Följer Elias Pettersson på nära håll

Hur nära följer ni hockeyn och Canucks idag?

– Väldigt nära. Vi åker ofta ner till rinken och träffar spelarna och pratar med coacherna och så. Så vi har lite kvar den där omklädningsrumsgrejen också, även det är skönt.

För första gången sedan er storhetstid är laget riktigt bra igen, det måste vara kul att se?

– Absolut. Jag tycker framförallt det är glädjande att se hur otroligt bra ”Markan” (Jacob Markström) varit i år. Han har stor del i att de haft sådana framgångar och leder sin division.

Daniel håller med.

– Det är roligt att vi ändå hann spela med så många av de unga killar som nu tagit så stora steg framåt. Elias Pettersson kom visserligen året efter vi slutade, men honom har vi lärt känna ändå och han har ju varit ett enormt lyft för hela laget. Han är komplett. Det ska bli väldigt kul att följa honom och se hur bra han kan bli.

Och följa honom, på plats, kommer de rödlätta hjältarna göra, för bägge två bor fortfarande kvar i Kanada och har för närvarande inga planer på att flytta hem till Ångermanland.

– Det handlar mycket om att barnen går i skola och har sina kompisar här. Man ska aldrig säga aldrig, det går ju inte att veta hur det känns om några år. Men just nu känner vi att vi vill stanna, säger Henrik.

Ja, det måste ju vara svårt att lämna en stad som väljer att skriva in en i evigheten.

Publicerad: