”Det känns mäktigt, det är ett slags slutstation”

Per Bjurman

Nicklas Lidström i stor intervju om Hall of Fame, minnena, titlarna och nattens tal: ’Blir väldigt känslosamt’

TORONTO. I natt blir Nicklas Lidström ett av hockeyns verkliga helgon.

Den 45-årige backlegendaren från Skogsbo utanför Avesta i södra Dalarna väljs som blott fjärde svensk i historien in i Hall of Fame vid en glansfull gala i Toronto.

– Talet är klart, nu gäller det bara att få det framfört också. Jag har en känsla av att det blir väldigt känslosamt att prata om alla minnen och alla fantastiska människor man haft omkring sig under alla år, säger ”Lidas” under en stor intervju med Sportbladet i hockeymekkat.

Det har varit bråda dagar i Toronto för Nicklas och de övriga ikonerna – Phil Housley, Sergei Fedorov, Chris Pronger och Angela Ruggiero, en av den amerikanska damhockeyns stora pionjärer – inför nattens bal på hockeyslottet.

Hall of Fame-ceremonin är weekend-lång jättehappening där event avlöser event och intervju följer på intervju.

Nonstop.

Ändå är det en till synes energisk och fräsch Nicklas Lidström som en tidig förmiddag möter Sportbladet i en flott hotellobby i den kanadensiska hockeymetropolen.

Salming en stor idol

– Jo, det är ett hektiskt schema. Vi springer runt överallt mest hela tiden. Men det är väldigt kul, vi får ju hyllningar var vi än kommer. Då blir man glad, säger han och ler försynt.

Ja, det sägs oavbrutet fantastiska saker om dig. Är inte det svårt att ta till sig?

– Litegrann är det väl det. Ibland. Men i första hand är det roligt. Särskilt när det kommer från människor som man inte träffat så mycket, men som ändå visar sig ha följt ens karriär och uppskattar det man presterat. Det känns väldigt speciellt.

Av allt som hänt här i Toronto de här dygnen, vad har du haft allra mest utbyte av?

– Jag tyckte det var kul att komma ut på isen innan matchen mellan Maple Leafs och Detroit i fredags. Vi befinner oss ändå i Toronto och jag spelade i Detroit i alla år, då vet man inte riktigt hur man ska bli bemött av publiken, hehe. Men jag fick fina hyllningar även av Leafs-fansen. Det värdesätter jag.

Då fick du hälsa på Börje Salming också. Det såg ut som ett hjärtligt, fint ögonblick.

– Jag har haft honom som idol ända sedan jag var liten grabb, så det är alltid speciellt att vara runt Börje. Jag kommer ihåg när jag fick bilda backpar med honom i Canada Cup 1991...det var otroligt stort. Och nu blir jag invald i Hall of Fame, där han är medlem sedan tidigare. Det är klart att det känns fantastiskt.

När du var aktiv och fick dina individuella utmärkelser sa du alltid att det var fint, men att du nog skulle komma att uppskatta dem ännu mer när karriären var över. Är det så det känns?

– Ja, när man var mitt i det var fokus alltid på nästa säsong, eller nästa match, eller nästa resa. Nu har jag mer tid att reflektera över allt jag varit med om och kan verkligen uppskatta det på ett annat sätt.

Du svarar alltid de fyra Stanley Cup-titlarna, och särskilt den sista när du som kapten fick ta emot bucklan, när någon frågar om höjdpunkterna. Men om du ser till just de individuella utmärkelserna, vad står ut?

– Första gången jag vann Norris Trophy var speciell. Då hade jag varit ”runner-up” tre år på raken, men inför den galan sa Ray Borque, som också var nominerad, att jag skulle vinna stort. Och så blev det så. Det var häftigt.

”Det är kröningen”

Sedan blev det sex Norris Trophy till... otroligt.

– Ja, fast allra högst skulle jag nog faktiskt säga att jag värderar Conn Smythe, priset till slutspelets mest värdefulle, 2002. Då har man varit som bäst när det betytt som mest. Och laget vi hade då var ju otroligt. Från och med i natt tror jag vi, med ledare och ägare inräknade, är tolv stycken som blivit invalda i Hall of Fame.

Och fler kan det bli, Pavel Datsyuk var ju med redan då.

– Precis. Det är inte klart ännu. Men att vinna Conn Smythe i ett sånt lag, där Brett Hull gjorde mest av alla och Dominik Hasek var helt fenomenal, känns stort. Överhuvudtaget får man säga att 2002 var ett bra år. Jag vann Norris och Conn Smythe och så blev det Stanley Cup-titel på det.

Hyggligt facit, ja. Att bli invald i Hall of Fame då, hur ser du på det?

– Det är grädde på moset. Ett slags slutstation. Jag kan inte säga att det är slutmålet, för Hall of Fame var inget mål medan jag höll på. Det är mer kröningen av hela karriären. Det går inte att komma längre än hit. Det känns väldigt mäktigt.

Finns det något i karriären du ångrar, något du tänker tillbaka på och känner... jäklar, det där önskar jag att det blivit annorlunda?

– Det är väl i så fall sista finalen, sjunde avgörande på hemmaplan mot Pittsburgh, 2009. Vi förlorade med 2–1 och jag hade pucken på klubbbladet i offensiv zon i slutsekunderna. Det hade varit häftigt att få ta den matchen till övertid och vara med om sudden i Game 7. Samtidigt har jag ju varit med och vunnit fyra och man får inte bli för girig, hehe. I stort sett finns det inget jag ångrar. Jag fick sluta på min egna villkor och är väldigt nöjd med det.

Mer nervös för talet

Du har hela familjen och mycket vänner med dig till Toronto för ceremonin.

– Ja, det är väldigt roligt att alla kan vara med så jag får uppleva det ihop med dem.

”Homer” har flugit in också?

– Ja, han kom i lördags. Jättekul det också, vi var ju så nära i så många år.

Är inte han avis på att du blir invald och inte han?

– Det har han inte sagt något om, men när han hörde att det inte bara var Hall of Fame-spelare med i veteranmatchen på söndagseftermiddagen sa han att han borde tagit med sig skridskorna, hehe.

Nu återstår bara själva galan. Är talet klart?

– Ja, det känns så. Nu gäller det bara att framföra det också. Jag är mer nervös inför såna här framträdanden än under kritiska ögonblick i stora slutspelsmatcher, jag har en känsla av att det blir väldigt känslosamt att prata om alla minnen och alla fantastiska människor man haft omkring sig under alla år.

VANN 4 STANLEY CUP OCH 7 NORRIS TROPHY

Namn: Nicklas Erik Lidström.

Ålder: 45 (född 28 april 1970 i Krylbo).

Familj: Hustrun Annika och sönerna Kevin, 21, Adam, 19, Samuel, 15 och Lucas, 12. Pappa Janne och mamma Gerd.

Bor: Västerås.

Moderklubb: Skogsbo SK.

Klubbar i karriären: Västerås IK 1988–1991 och 1994/95 (lockoutsäsong i NHL), Detroit Red Wings 1991–2012.

Matcher i NHL: 1 564. Poäng i NHL: 1 142 (264 mål och 878 assist).

Matcher i Stanley Cup: 263. Poäng i Stanley Cup: 183 (54 mål och 129 assist).

A-landskamper: 44. Poäng i Tre Kronor: 26 (11 mål och 15 assist).

Främsta meriter: Fyra Stanley Cup-titlar (1997, 1998, 2002, 2008), OS-guld (2006), VM-guld (1991), 7 James Norris Trophy – priset till NHL:s bäste back (2001, 2002, 2003, 2006, 2007, 2008, 2011), Conn Smythe Trophy – priset till mest värdefulle spelare i Stanley Cup (2002), 12 NHL All-Star Game (1996, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2007, 2008, 2009, 2011), invald i IIHF Hockey Hall of Fame 2014, invald i NHL:s Hockey Hall of Fame 2015.

Aktuell: I natt blir han officiellt medlem i Hockey Hall of Fame i Toronto.