Anna Borgqvist talar ut om den förbjudna flytten

Lämnade Brynäs för att få nytändning i Leksand: ”Var struligt”

Tomas Ros

LEKSAND. Anna Borgqvist, 26, bröt upp med Brynäs och Damkronorna för att få en nytändning i Leksand.

Nu berättar hon om anledningen till de oväntade förändringarna.

– Ishockeyförbundet tar inte hand om oss över 25 år. Och det sliter för mycket på mig som person med att satsa på landslaget utan stöd, säger center-stjärnan.

Leksand har startat årets SDHL med beröm godkänt och laget anses nu kunna utmana Luleå och de andra topplagen i vårens slutspel.

Bland annat har Leksand värvat till sig flera riktigt namnkunniga spelare och den som står ut mest är centern Anna Borgqvist, som spelat fem VM och två OS med Damkronorna.

Hon kommer närmast från Brynäs, där hon var lagets stjärna i sju säsonger.

En riktig kioskvältar-övergång, för att prata kvällstidningsspråk.

– Jag kände att jag behövde en nytändning. Var även struligt i Brynäs sista åren. När jag skulle säga upp mig visste jag till exempelvis inte ens vem som jag skulle göra det till, säger hon i Hockeystudions podd. 

”Leksand har gått förbi Brynäs”

Hon jobbade även på Brynäs kansli samtidigt som hon spelade hockey i representationslaget.

– Jag förstår att många kanske inte trodde det var sant. Men jag kände att det också var ett steg uppåt för mig. Leksand har gått förbi Brynäs i utvecklingen senaste åren.

Anna tog med sig sambon Danny Stone, som också spelade för Brynäs, till Leksand och i dag bildar duon ett livsfarligt vapen i Leksands förstakedja, som rankas som en av SDHLs främsta säsongen 2018–2019.

– Leksand har alltid varit ett bra lag på att åka skridskor och haft en bra bredd. Nu tycker jag även att spetsen finns där. Till exempelvis slog vi Linköping med 7–2 och det var första gången någonsin som jag varit med och vunnit så stort Linköping. Sedan gjorde vi många mål också. Tycker det ser riktigt bra ut, säger 26-åringen.

”Det är en lång resa kvar”

Borgqvist kommer från Växjö, hon gjorde debut i högsta serien som 12-åring och har varit med om hela den resa som damhockeyn gjort senaste åren. Fler och fler SHL-lag satsar på damerna och SDHL väcker mer och mer uppmärksamhet, både bland fansen, media och hos sponsorer.

– Klart att det är en lång resa kvar. Och för att ta nästa steg måste vi få mer resurser och ha prio ett på hockeyn. Nu jobbar de flesta och spelar hockey på kvällarna. Klart att det kanske inte är optimalt, säger Anna, som nu utbildar sig till lärare på distans.

Hon tror att klubbarna, Ishockeyförbundet, Svenska Olympiska Kommittén samt även SHL bör tillsammans titta över resurs-frågan så att svensk damhockey kan utvecklas och förbättras ännu mer.

– Känns som att de finska spelarna kan i första hand fokusera på ishockey. Vi kanske har jobbet eller skolan i första hand. Och det handlar inte om att träna mer, utan att kunna få mer tid till återhämtning.

Ser slutet på karriären

Anna har också valt att avsluta karriären i Damkronorna och nu försöker nye förbundskaptenen Ylva Martinsson att övertala legendaren om en comeback.

– Ylva har ringt två gånger och vi har talats vid. Men jag står fast vid mitt beslut. Jag har också spelat tio år i landslaget. Jag tycker att det får räcka. Sedan får vi ju heller inget SOK-stöd längre, även om jag tog mitt landslagsbeslut innan jag fick veta att stödet upphört. Jag tycker det är synd att Ishockeyförbundet fokuserar på enbart yngre spelare. Man kommer tappa många som är 25 år och uppåt som inte orkar satsa längre.

Hon är en krigare, som dock ser slutet på karriären. Trots att hon vara är 26 år.

– Jag har skrivit ett år med Leksand. Vi får se vad som händer i vår. Jag vill också satsa på min civila utbildning och kanske jobba med att engagera hockeytjejer och ungdomar i framtiden.

Fem operationer på åtta säsonger

Sedan har hon kanske hockeyvärldens mest sargade knä.

Hennes vänstra.

Hela fem operationer har hon utfört på åtta säsonger. 

– Ja, det är ovanligt. Gjorde några dåliga ingrepp tidigare och det var inte förrän jag gjorde den sista som knäet blev ok. Totalt har jag kört rehabilitering i två år och ett tag var det så psykiskt jobbigt med skadorna att jag tog hjälp av en mental coach via SOK. Fick lära mig att inte tänka på ishockey varje dag och även våga belasta mitt dåliga knä när jag går i trappor. Tidigare gick jag alltid med mitt starka knä först i trappor, kanske av rädsla. Nu tänker jag annorlunda, säger hon.