Nybrink: ”Det var nästan otäckt att se”

Han sprang sönder allt, det var nästan otäckt att se. Motståndet fick heta vad de ville.

Ringostarr Treb återvände hem efter en härdande fransk vinter och tränare Jerry Riordan hade satt honom i en sagolik form.

1.10,0 full distans är en världstid – direkt efter bjöds han in till Elitloppet. Såklart.

Vi är några stortravsfantaster som har muttrat i veckan och menat att årets upplaga av Olympiatravet inte är den vassaste vi sett. Ingen har i alla fall hyllat loppet eller dreglat över startlistan.

Det kan vi väl vara ärliga med? Men nog blev det ganska bra till slut, när ”skiten” väl kördes? Nu menar jag som ren sportunderhållning och action, även om flera av de betrodda underpresterade eller gjorde bort sig.

Håller ni med? Jag ska försöka mig på en summering:

Favoriten Day Or Night In galopperade direkt, inte en fot rätt satte han. Det kommer inte att hända särskilt ofta i fortsättningen. Möjligen galopperade han bort sin chans till en Elitloppsbiljett. 
Lionel N.O., fjolårsvinnaren, kördes i andraspår en bit bakom tätduon i det hårda tempot, anföll i tredjespår redan 900 kvar och höll egentligen strålande som fyra på 1.10,6. Man springer inte ostraffat i spåren i de farterna. Ingen klarar det. Men allt väl, förra året vann han på 1.10,9.
Cruzado dela Noche och On Track Piraten kördes i andraspår i kön och var chanslösa att plocka längder efter hopplösa attacker i spåren sista 700. Sånt går inte när ledaren springer 1.10,0 hela vägen. Men visst, det var inga superinsatser, båda får visa lite mer. Tror jag.
Tvåa och trea slutade istället på förhand utdömda inbjudningarna Givitgasandgo och Titty Jepson efter resor i rygg på ledaren respektive tredje inner. Erik Adielsson och Örjan Kihlström vet vilka positioner de gärna söker i storloppen. Man ska spara varenda centimeter, ju högre fart i täten, desto viktigare.

”Tack för en god match”

Men loppet handlade förstås inte alls om de här hästarna. Glömt dem nu. På plats på Åby den här lördagen fanns det egentligen bara en häst. Åttaårige, Italienskfödde Ringostarr Treb skåpade ut motståndet på ett sätt som vi sällan ser i storlopp av den här digniteten.
Ska vi dra till med en tennisjämförelse handlar det om 6-0, 6-0, 6-0, jogga fram till nät, skaka hand, tack för en god match, bra spelat, gäsp.

Tycker ni också att om vi sneglar i loppets historik hamnar vi på B.B.S.Sugarlight 2015? Han flög  till ledningen, drog hårt och försvann, förkrossande överlägsen. Ingen minns något annat från det loppet. Och det är tveksamt om vi, ett par år, minns andra hästar än vinnaren från 2018.

Ringostarr Treb är ingen ny bekantskap för den svenska travpubliken. Första gången vi såg honom var i Sweden Cup 2015, lilla Elitloppet. Då tränad av Italienstationerade Holger Ehlert kördes han till vinst i både försök och final av veteranen och oftast gasglade Wilhelm Paal.

Förra året slutade han trea i samma lopp (Volstead vann) och efter det bytte hingsten tränare, från Italien till Halmstad och hamnade hos amerikanen Jerry Riordan, även han med ett förflutet i Italien. Hos Riordan har, milt uttryckt, Ringostarr hittat nya växlar. Jag vet inte om ni minns men debuten i den nya regin var fenomenal. Det kan faktiskt vara det sjukaste, mest overkliga jag sett på en travbana.

”Värsta jag sett”

I ett lopp för Gulddivisionen på V75 brakade han till ledningen men galopperade efter 200 meter. Inslaget var förödande, han tappade massor men sprang ändå ikapp och placerades sist i fältet. Första 1000 hade gått under 1.11 så det var inte så att han kom ikapp gratis, han fick snudd på maxa. Men det var precis som på Åby den här lördagen: de fick heta vad de ville, Ringostarr blåste runt motståndet i vida spår sista 500 och via 1.09 sista 1000 vann han enkelt före hästar som Day Or Night IN och Cruzado dela Noche.

Som sagt, den prestationen ligger högt på min lista över det värsta jag sett i ett lopp på så hög nivå.

Under den här vintern har Ringostarr Treb tävlat i Frankrike. Fyra starter hann det bli och insatserna i Prix d'Amerique (sjua) och Prix de France (femma), de två största loppen, har inte på något sätt tytt på att hästen tappat i kapacitet eller form. Det är bara så mycket som måste klaffa i Paris med 18 deltagare och krig hela vägen hem. 

Så egentligen, så här i efterhand, borde vi förstås ha spikat och lirat och gått och hämtat ut. Snabb ut ur är han, som en vessla, tempo tål han och spurta kan han. Avslutningen sista 500 i 1.08-tempo är  rykande och när man gör det efter att ha inlett med 1.10,7 första 1000 är man nere på världsrekordtider.

Såg ni hur lätt han försvann in på upploppet? Detta trots att han bjudit på fart och draghjälp, de andra hade tungan ute, maxpuls och mjölksyra; Ringostarr Treb såg ut att kunna fortsätta i i 500 meter.

Om han blev inbjuden till Elitloppet efteråt? Givetvis, allt annat hade varit en gåta. Den här lille (?) racern är som klippt och skuren för Solvalla och två heat samma dag. Det visste vi också sen tidigare...

Ska vi ändå säga att det var en häftig avskedsföreställning? Jag menar när Olympiatravet går i graven efter 40 år (premiär 1979) så ska det förstås göras med en smäll och varför inte ett litet fyrverkeri. Nästa år är det nämligen en ny tid som gäller för storsponsorn ATG när spelmarknaden avregleras och nätbolagen och Svenska Spel också är fria att söka licens för spel på hästar.

Vem vet, det kanske blir en fortsättning i en annan form men med ett annat spelbolag som delar ut checkar till idrotten. Men allt det är ju oerhört svårt att veta.

Vad jag vet är att jag har många oförglömliga minnen från Olympiatravet, jag tror att jag sett alla och här är min topplista. 1. Varenne – 2000, 2. Maharajah – 2013, 3. Sugarcane Hanover – 1988, 4. Gidde Palema – 2003, 5. Solvato – 2014.

Följ ämnen i artikeln