”Jag tänkte att jag måste få ut barnen – sen kunde jag dö”

Sexbarnsmamman Emma Schols nominerad till Årets Livräddare

Uppdaterad 2022-01-14 | Publicerad 2020-02-01

HUDIKSVALL. Emma Schols gick genom eld för att rädda sina sex barn ur den brinnande villan i Edsbyn.

I flera månader svävade hon mellan liv och död.

– Jag hade bara kvar hud på sju procent av kroppen.

I flera veckor svävade Emma Schols, 30, mellan liv och död. Morgonen den 3 september 2019 gick hon flera gånger rakt in i elden för att få ut sina sex barn ur den övertända villan. Med sin egen kropp skapade hon en sköld mot lågorna så att barnen inte skulle bli skadade.

Jag var så rädd att jag misslyckats med att rädda barnen.

På intensivvårdsavdelningen i Uppsala pumpade de in 40 liter vätska i hennes kropp i ett desperat försök att skydda de inre organen och rädda hennes liv. Brännskador av tredje graden som överskrider 20 procent av kroppsytan räknas som en stor brännskada. Emmas kropp var brännskadad till 93 procent.

– När jag vaknade var jag rädd, så rädd att jag hade misslyckats med att rädda barnen. Att jag inte fått ut alla, säger Emma.

I dag är Emma fri från slangar och klarar av att sitta upp i en rullstol.

Trots svårigheter att tala lyckades hon kommunicera sin oro. Men hon hade svårt att tro på sin familj och på sjukvårdspersonalen som sa att alla barn levde och hade klarat sig utan skador.

– Jag trodde de undanhöll sanningen för mig, för att jag var för svag. Sen hade jag svårt med synen också, att kunna se dem på kort. Jag var vaken i så korta stunder då och nedsövd mycket.

Ytterst ovanligt att överleva

Till familjen sa läkarna att Emma skulle behöva stanna för intensivvård i Uppsala i minst ett år, om hon alls skulle överleva alla komplikationer av brännskadorna. Fyra månader senare, efter åtskilliga hudtransplantationer, flera blodförgiftningar och en svår lunginflammation kunde hon mot alla odds flyttats till en vanlig vårdavdelning på Hudiksvalls sjukhus.

Svenska hjältar har tidigare berättat om barnen som hjälpte mamman att rädda sina syskon. Nu kan vi träffa Emma som nominerats till Årets livräddare av rekordmånga läsare.

Emma och maken Anders före branden.

– Innan jag åkte från Uppsala kom läkarna och frågade om de fick ta en bild med mig, för att påminnas om hur bra det kan bli. Visst, det återstår flera operationer och transplantationer, och jag behöver lära mig allt igen. Men jag lever.

Tidigare har Emmas besökare behövt gå igenom en särskild sluss och ha på sig skyddskläder, eftersom Emma är extremt infektionskänslig. Nu är läget mer stabilt och hon har blivit frikopplad från alla slangar och portar in i kroppen.

– Som mest hade jag tolv pumpar som höll liv i min kropp, och en trach (en öppning i halsen ned i luftröret, reds. anm).

Under många veckor var Emma beroende av tolv pumpar som höll henne vid liv.

Gick in i elden

Från det att Emma hörde sonen Albin, 4 år, ropa ”eld!” från nedervåningen den där morgonen i september gick allt fort. Emma sprang nedför trappan från övervåningen och såg att vardagsrummet brann. I ett av barnrummen gömde sig Albin och lillebror Oliver, 3, från röken.

– Jag sa att vi måste ut och tog Albin och Oliver under magen och böjde mig fram över dem, så att de inte skulle få elden på sig. När jag öppnade ytterdörren kände jag hur elden exploderade. Hur jag blev kraftigt bränd på baksidan av kroppen.

Emma sa till Albin och Oliver att springa över till grannen.

– Jag sa att de inte fick komma in igen, att de skulle dö då.

Fotot på barnen har alltid haft en central plats i Emmas sjukhusrum, för att påminna henne om att de överlevde och lever.

Emma låste dörren. Nu brann hela nedervåningen och trappen mot övervåningen.

– Och jag visste ju att jag hade fyra barn kvar där uppe på övervåningen. Trappan brinner så jag gick in i elden, uppför trappan. Varenda trappsteg tänker jag att ”det går inte, det går inte, det går inte”. Men sen tänker jag att det måste gå. Det var så hett och svårt att andas.

På övervåningen har dottern Nellie, 9 år, öppnat dörren till balkongen och hoppat ned för att hämta hjälp. Sonen William, då 11 år, har också tagit sig ut på balkongen.

– Det första jag ser när jag kommer upp i hallen är Melwin som frågar om han ska hämta brandsläckare eller vad han ska göra. Jag säger till honom att gå ut på balkongen och skrika efter hjälp.

Skakade i panik i spjälsängen

Det är efter det som Emma ser det som kommer att bli hennes värsta minne från brandmorgonen: kvar inne i föräldrarnas sovrum finns Mollie, 1 år gammal.

– Det är tjock rök men jag ser hur hon står i sin spjälsäng och skriker, gråter och skakar. Jätterädd.

Trots att Emma är svårt brännskadad lyckas hon ta sig in i sovrummet.

– Jag brukar kunna lyfta upp henne utan problem men hon var så tung. Jag drog och drog och tänkte att jag orkar inte mer. Jag tänkte att jag kommer att dö. Sen tänkte jag att jag måste få ut alla sex barn som jag har satt till världen, sen när jag gjort det kunde jag få lägga mig ner och dö. Och då fick jag en jättekraft och lyckades få upp henne ur spjälsängen.

”Det återstår flera operationer och transplantationer, och jag behöver lära mig allt igen. Men jag lever”, säger Emma Schols.

Varje steg ut mot balkongen var en kamp. Där ute väntade Melwin, 7, tillsammans med storebror William, då 11 år.

– William höll på och försökte få ut en stege. Han blev jätteledsen när han såg mig och ropade ”nej, nej, nej”. Då hade huden börjat rulla och jag blöder och är väldigt sotig. Håret är uppbränt och var som en stor kolbit på huvudet. Jag försökte säga att det inte var så farligt som det såg ut.

Det var en smärta som inte går att beskriva

William lyckas få ut stegen och ställa den ned från balkongen. I samma stund kom grannarna springande och hjälpte Melwin att klättra ner.

– Jag satte Mollie på höften och började klättra ner. Varenda trappsteg kände jag att ”nej, jag kan inte lyfta på fötterna”. Det kändes som att de fastnade på stegen. Jag tittade ner och det bara hängde hud i slamsor och rann blod.

På sista trappsteget föll Emma ihop.

– Det var då när jag låg i gräset som jag plötsligt kände att jag hade så fruktansvärt ont. Det var en smärta som inte går att beskriva.

”Lämna mig inte mamma”

Grannarna tog Mollie och gick över till sitt hus. De försökte få med sig William, men han ville inte.

– Han sa hela tiden ”lämna mig inte mamma, snälla lämna mig inte”. Och jag försökte säga att han var tvungen att gå. Att jag lovade att inte lämna honom, att vi skulle ses snart. Men det skulle ju dröja en och halv månad innan vi sågs nästa gång.

Emma tog tillsammans med sin man Anders beslutet att barnen inte skulle behöva se henne när det var som värst.

– Jag grät för att jag saknade barnen något fruktansvärt, jag hade varit ifrån dem max en dag. Det var jättejobbigt men de hade inte mått bra av att se mig med svullnaden och alla slangar. Men när jag hade lärt mig att tala lite med talventil i trachen, då kände jag att det var dags.

Läkarna har transplanterat hud till 90 procent av Emmas kropp. Nu återstår en 3-procentig brännskada.

Till en början var det jobbigt för barnen att se Emma, att se hur skadad hon var.

– De äldsta barnen var de som kom först och hälsade på. De blev ledsna av att se hur jag såg ut, men också glada över att kunna träffas. Värst har det varit för min yngsta dotter, Mollie. Hon har varit rädd för mig och gråtit när jag försökt sträcka fram en hand. Det har varit jättejobbigt, att ens barn är rädd för en.

Varje morgon är en kamp för att kunna röra sig igen.

Först nu, fyra månader efter olyckan när Emma är helt utan slangar, har Mollie börjat våga vara nära. Hon kryper upp i mammas famn och vill kramas, precis som före olyckan.

Läkarna: Ett mirakel

Läkarna beskriver Emmas framsteg som ett mirakel. Fortfarande återstår några operationer.

– Varje morgon är en kamp för att kunna röra sig igen, eftersom huden blir torr och stel under natten. Jag kämpar med att töja.

Emma visar att hon har svårt att röra sina fingrar. Vissa har stelnat i en position rakt upp.

Emma har svårt att röra sina fingrar.

– Jag behöver lära mig allt på nytt, musklerna har somnat bort när jag legat ner. Just nu jobbar jag med att lära mig borsta tänderna och att kunna gå igen. Det är mycket träning. Men min vardag är väldigt lyxig nu, inte som tidigare när det hela tiden var sövningar och operationer.

Emmas mål är att kunna dela en aktiv vardag med sina barn igen.

– Jag vill så gärna vara en delaktig mamma som kan följa med på träningar och skjutsa dem till skolan och följa med ut och leka. Det är mitt absolut största mål.

De senaste veckorna har Emma klarat av att gå allt fler steg med ett gåbord. Målet är att i framtiden ha tillräcklig balans och styrka för att kunna gå utan rullator.

– Vi är ju en väldigt aktiv familj. Vi är ute mycket och åker slalom och rider. Dagen innan branden hade jag varit på badhuset med barnen. Sånt längtar jag efter att göra igen. Att bara få vara tillsammans hela familjen.

– Det är det enda jag drömmer om.

”Mitt största mål är att vara en delaktig mamma igen,” säger Emma.

Arbetet har påbörjats i Edsbyn med att bygga upp familjens hus igen. Christer Schwartz som är diakon vid Alfta-Ovanåkers församling driver en insamling via Familj till familj Woxnadalen där man kan hjälpa familjen.

Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.

Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.

Av dessa utser vår jury sex hjältar som prisas på den tv-sända Svenska Hjältar-galan på TV4 i december.

Nominera din hjälte här nedan!