”Folk måste sluta vara såna skitstövlar”

Uppdaterad 2015-03-27 | Publicerad 2014-12-22

Stor intervju med Jennifer Lawrence

I ”Hunger games” visar hon att det går att leda ett uppror utan att bli maktgalen. I Hollywood bevisar hon att det går att vara stjärna utan att tappa fotfästet. Sofis mode åkte till London och fick Jennifer Lawrence att prata om framtidsdrömmar, nya filmen ”Mockingjay – part 1”, vad som retar upp henne och varför hon faller för brittiska killar.

Jennifer Lawrence hade redan en Oscars­nominering (”Winter’s bone”) och en stor­budgetfilm (”X-men: First class”) på merit­listan 2011. Men det var först året därpå – med del ett i ”Hunger games” – som hon blev ett namn på allas läppar.På rekordkort tid har skådespelerskans berömmelse sedan nått astronomiska höjder. Det finns med andra ord rejäla förutsättningar för att hennes ego ska ha exploderat och att hon ska ha lagt sig till med en rad divalater. Men när vi träffas på Corinthia Hotel visar sig 24-åringen från Kentucky på ett beundransvärt sätt vara mäkta opåverkad av hysterin och uppståndelsen kring henne.

– Jag hoppas att jag är det. Ibland är det frustrerande, för det kan bli så mycket backlash när jag har sagt något fånigt. Det blir också förvirrande för alla bah, ”Ändra dig inte”, och själv säger man samma sak. Men jag kan förstå varför det är svårt att inte ändras, för hela världen förändras runt dig, säger hon till The you way.

Det här med att vara opåverkad är ofta en image som alla Hollywoodskådisar vill framhäva. Skillnaden med Jennifer

Lawrence är att den faktiskt verkar äkta. Vi har träffats ett par gånger om året sedan ”Winters bone”, och hon är sig lik. Hon skrattar ofta och gärna, driver inte sällan med sig själv, svarar spontant på frågor och tycks genuint uppskatta positionen hon har jobbat sig till. Till och med cynikerna på filmbolagen i Hollywood bekräftar bilden när de tillfrågas om 24-åringen. Samma svar får man inte när man ställer samma frågor om namn som Gwyneth Paltrow, Julia Roberts eller Emmy Rossum.

”Tär på en att bli jagad”

Det är bara när de hackade bilderna i hennes mobil kommer på tal som Jennifer Lawrence visar prov på lite attityd.

– Jag har pratat om den upplevelsen i Vanity Fair och känner att jag har sagt allt jag vill säga om det, markerar hon.

Det är kanske inte så konstigt. Vem vill stöta och blöta generande misstag som innefattar expojkvänner? Nu spreds aldrig bilderna i stor skala eftersom Jennifers advokater blixtsnabbt tog till storsläggan. Men de finns där ute, och kan när som helst dyka upp igen.

– Teknologin har förändrats mycket och media har förändrats mycket, säger hon och syftar sannolikt på den sajt där det hackade materialet lades ut.

– Däremot har lagarna inte följt med, och det har gjort det mycket svårt. Särskilt kändisar drabbas och jagas varje dag.

Det tär på en, och det känns som ett intrång i privatlivet, säger Jennifer Lawrence.

I nästa andetag – som om hon är rädd att verka otacksam – är hon snabb med att säga att hon är lyckligt lottad och älskar det hon gör.

– Men det är svårt att vara ung när det känns som om alla i hela världen lyssnar på vad man säger och bevakar allt man gör. Det känns som om jag fortfarande växer upp.

– Det är mer en främmande känsla när världen bemöter en på ett visst sätt, fast man själv är densamma. Det är som när hiss-dörrarna öppnas och alla bara gapar.

”Måste sluta vara skitstövlar”

Helt klart är hon mer på sin vakt nu än före genombrottet. Det är en läxa som hon har lärt sig den hårda vägen.

– Det var min kompis födelsedag nyligen, och hon ville ha en fransk bulldogg. Jag tog med henne för att köpa en hund och hade pratat med killen som hade den. Vi hade gemensamma kompisar.

– Vi var på hans bakgård och vi hade en härlig dag, och vad jag inte insåg var att han tog bilder av mig i smyg med sin mobil-

kamera och sedan sålde dem på nätet.

Hon suckar.

– Jag ville bara känna att jag kunde bjuda ut min kompis och köpa en hund och inte svara på frågor från varje person jag

möter. Det sägs att man inte ska låta framgången förändra en. Men det finns faktiskt skäl att göra det. Jag vill inte ändras, men folk måste sluta att vara såna skitstövlar, säger hon.

Sådana händelser skulle kunna få vem som helst att deppa ihop. Men inte Jennifer Lawrence.

– Jag gråter inte mycket. Det finns stunder när jag önskar att jag kunde göra det. Men för mig är det lättare att gråta under en inspelning. Det är liksom lättare att ha sympati för någon annans situation än för sin egen.

Den egenskapen kommer väl till pass i ”Mockingjay part 1”. När del tre av fyra filmer inleds har Katniss precis överlevt en andra sväng i den blodiga Hunger games-arenan. Hon lider av post-traumatisk stress och vaknar i ett distrikt som hon inte visste

existerar. Hennes hembygd ligger i ruiner och hela hennes värld är borta. Rebellerna förvandlar den vanmakt och det raseri hon känner till ett pr-vapen i kampen mot president Snow och huvudstaden.

– Just den sidan av henne är inte svår att identifiera sig med. Det är bara att ta en titt på den orättvisa och den obalans som

råder runt om i världen, säger Jennifer Lawrence.

På frågan om hur mycket av en ledare hon är själv rycker hon på axlarna.

– Jag antar att jag kan vara bestämd. Men det är svårt att peka ut sig själv som ledare. Jag är ju bara en skådespelerska, inte ledare för något viktigt. När jag säger till om något låter det oftast: ”Mer läppstift”.

Hon skrattar.

Katniss som förebild

– Jag fattar att man med det här jobbet, och framför allt den här rollen, kan bli en förebild. Och det är något som jag tar på allvar.

Med det följer en viss press.

– Men det är en press varje tjej borde känna. Generellt borde vi tjejer stötta varandra mer. Vi har ett förflutet där vi har varit elaka mot dem av vårt eget kön.

Hon tycker att hon har utvecklats tack vare Katniss.

– Jag har lärt mig hur mäktig en röst kan vara, hur viktigt det är att ha en röst och stå för det som är rätt, även när det är otäckt, och inte ta den enkla vägen ut.

Just den här dagen vill hon slå ett slag för lägre priser.

– Jag kan bli galen på affärer i Los Angeles som tar tolvhundra spänn för en t-shirt. Lika irriterad blev hon nyligen när hon möbelshoppade till det hus hon just har köpt i Kalifornien.

Drog till Ikea

– Jag kollade priser, och jag kan fortfarande inte fatta hur dyr en soffa kan vara. Det slutade med att jag tänkte: ”Nej, jag drar till Ikea”.

Det gjorde hon också.

– Jag vet att den inte kommer att hålla. Men den är faktiskt fin.

För någon som i fjol drog in en kvarts miljard kronor låter det ganska snålt. Jennifer Lawrence håller inte med.

– Det spelar ingen roll hur mycket jag tjänar. Jag tror att jag har kvar mina perspektiv, säger hon.

– Jag växte inte upp i den här branschen. Jag växte inte ens upp i Los Angeles. Jag växte upp i Kentucky och blev inte framgångsrik förrän för några år sedan. Jag är medveten om den riktiga världen, och mycket medveten om vad saker och ting kostar.

– Det är något jag har med mig från mina föräldrar.

Det innebär inte att hon alltid kan dra runt och kolla priser. Berömmelsen är i vägen.

– Häromdagen behövde jag förvaringslådor och stannade till vid The Container Store. Ett par personer stirrade och några

pekade. Vid ett tillfälle kom de springande mot mig.

Hon säger att hon kan drömma mardrömmar om att vara ute och gå och plötsligt omringas av främmande människor, utan

någon chans att komma undan.

– Allt det skapar stress. Ibland är det lättare att be kompisar stanna till på vägen och plocka upp ett par bananer och lite mjölk än att själv gå till affären och förvandla det till ett evenemang.

– Men samtidigt är vardagsbestyren viktiga för att hålla fötterna på jorden. Så jag försöker hela tiden att navigera den här frågan.

Gillar alla män lika mycket

Det är likadant med kärlekslivet. Därför lägger hon locket på – både när det gäller expojkvännen Nicholas Hoult och när det

gäller Coldplaysångaren Chris Martin. Men det innebär inte att hon inte kan avkrävas svar på varför hon gillar brittiska män

så mycket. Formuleringen får henne att brista ut i ett spontant skratt.

– Jag verkar tycka om dem, eller hur? Åh gud, jag vet inte. De är bara så charmiga.

Hon skrattar igen.

– Det finns inget att inte gilla ... Herregud, nu rodnar jag och kliar mig och river mig och börjar svettas.

Hon gömmer huvudet i händerna och fnittrar.

– Jag svarar så här – jag gillar alla män lika mycket.

Följ ämnen i artikeln