Ett hemligt mästerverk ingen borde vara utan

Det blir ingen vår utan Jonathan Richman

Jonathan Richman på scen 2004.

Våren har alltid ett förnamn:

Jonathan.

En sen kväll mitt under pandemin sitter jag med några vänner i ett kök och lyssnar på musik.

Det har hänt förr, men inte efter en krogkväll som slutar 20.00. Alla fyra har för övrigt antikroppar. Ni kan skamklottra någon annan.

Försvann i mitten av 80-talet

Det finns inget speciellt med det förrän en person ställer den magiska frågan:

”Har du hört den här?”

Och jag ger det lika magiska svaret:

”Nej.”

Ett fantastiskt album som knappt går att hitta någonstans.

Sedan spelar fanskapet ”It’s time for... Jonathan Richman And The Modern Lovers”.

Ursäkta mig, men det var en skiva som jag inte visste fanns.

I en tid där allt existerar överallt är det en liten uppenbarelse. Låtarna finns inte på Spotify, Itunes eller Tidal. Musiken är lika svår att hitta på vinyl, kassett och cd. Det är helt enkelt en skiva som, tro det eller ej, försvann i mitten av 80-talet. Youtube är för tillfället enda stället där den existerar i strömmad form.

Och den är fantastisk.

För den som inte har hört talas om Jonathan Richman, här är en kort och klumpig presentation:

En gång i tiden trodde många att han skulle bli den naturliga arvtagaren till Lou Reed. Det finns verkligen ingen större Velvet Underground-fanatiker än Richman. Men det var länge sedan. Sedan började han sjunga om flygplan som låter ”mjau”, björnar i skogen med kassa vinylskivor och, inte minst, det fatala misstaget att dricka för mycket cappuccino innan man ska ut och rocka.

Bostons Robert Broberg

Många som inte förstår rock’n’roll och fortfarande tror att genren börjar och slutar med Rolling Stones brukar kalla Jonathan Richman för Bostons Robert Broberg.

Som om det vore något negativt, men ok.

Musiken på ”It’s time for” hoppar över ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, ”Dark side of the moon”, Bob Dylan, i princip allt som en gång gjorde rocken till en vördad Chesterfield-fåtölj på världens kulturavdelningar.

Kvar finns festen som startade på 50-talet, sagolika doo wop-melodier, punkens primitiva ”do it yourself”-filosofi, trägolvsgospel och så mycket kul att dina krukväxter börjar sjunga ”wang-dang-do-dang” redan på förmiddagen.

Inte bara lördag hela veckan

”Let’s take a trip” är inte bara lördag hela veckan. Richman river av en smått oförglömlig version av rå surfrock där alla inblandande verkar ha lärt sig spela sina instrument alldeles nyss.

För att inte tala om den fullständigt reservationslösa romantiken i ”Just about seventeen”, en ballad som skulle kunna få röda rosor att blomma på asfalt.

Vän av ordning undrar säkert varför jag skriver om ett gammalt album från 1986 med en amerikansk artist som har färre lyssningar per månad på Spotify än exempelvis Dree Low och Yasin.

Dolda kraften bakom bästa svenska rocken

Svaret är så klart att Jonathan Richman är den dolda kraften bakom mycket av den bästa svenska rocken på 00-talet, när flera unga män och kvinnor började ersätta tuffa machoideal med mjukare värme.

Joel Alme är möjligen det tydligaste exemplet. Men nästa gång någon sjunger en Björn Olsson-melodi på Håkan Hellströms konserter på Ullevi kan den mycket väl komma från ”It’s time for”.

Jonathan Richman är ofta den enda rockartisten ur sin generation som behövs.

Det blir ingen vår utan honom.

Jonathan Richman 1996.

Följ ämnen i artikeln