Leifby: Jag har nästan glömt hur fint det är

Årsta IP, lördag eftermiddag, klockan är kvart i tre.

Några föräldrar, en barnvagn, den franska bulldoggen Gucci och tre stegar står uppställda utanför stängslet när ett efterlängtat ljud plötsligt skär genom tystnaden.

– Pffffyyyyy!

Lärkdrill? 

Nej, ösregn och styv kuling, det borde finnas restriktioner mot den här sortens väderlek i slutet av maj, två meters avstånd ska den hålla, minst, men det kunde varit värre. 

För vem behöver fågelsång och kvitter när det finns en karaktärsfast domare som precis bestämt sig för att tömma lungorna i en liten svart pipa.

Det spelas fotboll här, en slags farsotsanpassad fotboll, men ändå.

Fotboll.

Spelarna byter om hemma, värmer upp med avstånd, händer spritas, intimt firande i tv-puckhög avrådes och en luffarsnytning innebär förmodligen ståplats i Årstaviken strax nedanför. 

Armveck! 

Men ändå, väggspel, djupledslöpningar och felaktiga inkast.

Det finns en glugg

På grinden till Hammarbys träningsanläggning möts vi av informationen att endast spelare, ledare och domare får vistas innanför stängslet, och att alla som vill titta på måste hålla sig utanför.

En bit bort, utmed gångstigen som leder runt idrottsplatsen och stryker Årstaskogen längs ryggen, finns en glugg.

Hammarbys P08-pojkar möter Segeltorps IF, 9-manna, 2 x 30 minuter.

– Pffffyyyyy!

Det är 61 dagar sedan jag var i Uppsala och bevakade SM-finalen i bandy, det var senaste gången jag såg på sport live, hörde någon blåsa igång en match, såg någon svettig parvel peka och domdera, frågan är om jag någonsin varit utan sport så länge.

Jag har nästan glömt hur fint det är att vara i närheten av andra människor som ser samma match som jag.

Att gå på sport har för mig alltid handlat om att gå tillsammans med andra, även när jag gått ensam. 

Jag behöver nödvändigtvis inte känna någon, men att se hur andra ser på matchen jag ser är en del av upplevelsen för mig. 

Gesterna, grymtandet, gapskriken.

Delar på stegen

25 meter från planen, bakom ett stängsel som någon sponsor löjligt nog bestämt sig för att täcka över med ett knappt genomskinligt grönt skynke, står några och ser på matchen.

Tommy och Tonton delar solidariskt på en liten stege som gör att de kommer upp och får fri sikt över staketet, någon har klättrat upp i ett träd och några andra har valt att backa några steg och på så vis komma lite högre upp.

– KÄMPA TORPET!, skriker föräldrarna som är mest intresserade av bortalaget, och varenda gång det blå laget går till attack följer de utanför avspärrningarna med i anfallet genom att ta några steg åt sidan, i spelriktningen, och när det börjar osa katt runt Hammarbys mål trycker sig föräldrarna mot stängslet innan de backar tillbaka igen.

 Fredrik Stenberg kollar på sonen Hugo.

Fredrik har klättrat upp i ett träd för att följa sin grabb som spelar i Hammarby, han står lutad mot stammen hela första halvlek men så kommer han på att han förra matchen såg någon som satt i trädet, så till andra halvlek ska han försöka göra samma sak.

Han lyckas och sitter inte bara bra, han sitter även i linje och kan lätt avfärda några tvivelaktiga offsideavblåsningar.

Det är så här den ser ut, fotbollen i Coronans tid.

Folkhälsomyndigheten har ännu inte gett klartecken till seniorfotboll men det är bara en tidsfråga innan allsvenskan och svansen av serier och divisioner får grönt ljus.

Ungdomsfotbollen däremot har rullat på, S:t Eriks-Cupen, ”Sanktan” som vi utomsocknes bara kom i närheten av genom att läsa ”Buster”, sysselsätter på helgerna runt 80 000 spelare i 5 000 lag. 

Armveck!

Vanligtvis är det mer folk på de här pojklagsmatcherna men vädret är förskräckligt, många mor- och farföräldrar vågar sig inte ut eller har blivit beordrade att stanna hemma.

”Jag ser allt!”

Adolfo Da Silva är ett undantag.

65-åringen, urpsrungligen från Portugal, har en Vitória de Guimarães-tatuering på benet och missar aldrig en chans att se barnbarnen spela fotboll.

– Jag älskar fotboll, ser allt, varenda träning och alla matcher, men det är bättre att stå där inne, lättare att heja på då, men nu är lagen som den är och då får jag stå på den här, säger han och vinglar till på sin stege.

De från Segeltorp sneglar mot lösöret som de andra släpat med sig, till returen ska de komma bättre förberedda, kanske med en kranbil?

Matchen är mållös länge, det lutar mot 0-0 trots att båda lagen skapar fina chanser, men några minuter före full tid kan Hammarby avgöra och det är Tommys grabb som smäller in segermålet med högerfoten.

Det är ett under att inte Tommy och Tonton, som stått på samma lilla stege, faller i backen och slår sig fördärvade.

En fördel, säger någon, med allt det här konstiga är att de inte behöver vänta i evigheter på att ungarna ska duscha och släpa sig ut till bilen för att åka hem.

– Pffffyyyyy!

– Skönt med vinst! Nu är det bara att gå hem och tvätta fönster, säger Adolfo när han viker ihop sin stege och går.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.