Vad är det som är så fantastiskt med sanning?

Autofiktionens kontrollbehov spelar många författare spratt

Karl Ove Knausgårds förföriska, rentav nästan hypnotiska, sexbandsverk ”Min kamp” tuffade sitt segertåg över världen under det förra decenniet. Band efter band, översättning efter översättning, pris efter pris. Autofiktionen blev genren som dyrkades av (nästan) alla.

En författare har rätt att skriva om vem och vad som helst och den skada som eventuellt kan uppstå är oundviklig – konsten är fri och ska så vara.

Problemet uppstår egentligen när den lust efter "sanning” och ”dokumentärt” som vi levt med i stort sett hela 2000-talet är den allt överskuggande lusten. Vad är det som är så fantastiskt med ”sanning”?

Den tänkta sanningen ger fast mark under fötterna, den är kanske kittlande, den uttrycker fasthet i en orolig tid. Jag vill hävda att den är auktoritär. Att läsa autofiktion är att vara helt i författarens våld. Att dra en lättnadens suck över att inte ha suttit i samma föräldrakooperativ som författaren och få sitt rufsiga hår kommenterat. ”Det är iallafall inte jag”, den tanken slår mig sällan när jag läser eller ser fiktion. Då är den snarare "det kunde vara jag”. Identifikationen bär mig genom världen, genom historien. Inför en autofiktiv text som Knausgårds bär den mig bara till författaren själv.

Häromdagen intervjuades författaren Linda Boström Knausgård i The Guardian med anledning av att hennes ”Oktoberbarn” nu utkommer i engelsk översättning. Hon förekommer frekvent i exmakens ”Min kamp”, skildringar hon alltid försvarat med hänvisning till litteraturens frihet.

I intervjun kritiserar hon för första gången hans sätt att beskriva henne – ”hans syn på mig var så begränsad, han såg bara vad han ville se. Det var som om han inte kände mig alls”. På ett privat och personligt plan är det så sorgligt, men på ett mer strukturellt plan är det också intressant: Boström Knausgård menar vidare att Karl Ove möjligen är en av alla dessa manliga författare som inte kan skriva om kvinnor.

Och visst är ”Min kamp” på många sätt en enda lång och bedövande manskör i arbete. Autofiktionens neurotiska kontrollbehov spelar många författare stora spratt. Det är den egna verkligheten, det egna egot, som är alltings riktning och mål. De tondöva porträtten är bara collateral damage.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.