Wennerholm: Finland har aldrig varit bättre
De är närmare ett OS-guld än någonsin
Att NHL-spelarna får vara med i OS i Peking 2022 var en välkommen nyhet för Johan Garpenlöv och Sverige.
Men ännu bättre för Finland.
Efter att ha sett de inledande matcherna i Stanley Cup-slutspelet tror jag de är närmare ett historiskt OS-guld än någonsin.
Ja, att NHL-facket lyckades förhandla fram ledighet för OS-spel var naturligtvis en bra nyhet för alla toppnationer.
Och Kanada är fortfarande klara förhandsfavoriter med sin enorma bredd och vinnarmentalitet.
De vann både i Vancouver 2010 och i Sotji 2014 där NHL-spelarna var med senast.
Men Finland?
Se upp säger jag.
Finland har redan sin förstakedja klar med superduon Sebastian Aho och Teuvo Teräväinen, som tillsammans med ryssen Andrej Svetjnikov såg till att Carolina krossade New York Rangers med 3–0 i matcher.
Men det var Sebastian Aho, 23, som glänste mest.
Han gjorde totalt åtta poäng på de tre matcherna och här har Finland en förstecenter som kan avgöra hela turneringar. Jag har suttit och njutit av hans genialitet på samma sätt som jag njöt av Peter Forsberg på hans tid.
Passningar som ingen ser, en hjärna som är steget före hela tiden.
Utklassade Zibanejad
En smartness som gör hela skillnaden i dagens enormt tempodrivna hockey.
Jag förstår att Carolina matchade Montreals försök att locka över en då 22-årig Aho med en årlig lönecheck på 8 545 000 dollar förra året. Han utklassade Sveriges tilltänkte förstacenter Mika Zibanajed i den här matchserien.
Men hela Rangers var blekt.
Det är inga kungar av Broadway som återvänder till ett coronadrabbat New York och nu blir det ytterligare en lång ledighet innan det är dags att spela hockey igen.
En av få som jag såg blixtra till några gånger i Rangers var Kaapo Kakko, 20-åringen som är den senaste i raden av forwardsstjärnor som Finland spottat ur sig.
Och då är jag tillbaka till detta Finland, som kommer att åka till OS i Peking som min klara andrahandsfavorit bakom Kanada.
Är det dags nu för att gå hela vägen nu?
En generation som aldrig varit bättre
Ja, chanserna har nog aldrig varit större sedan Teemu Selänne och Saku Koivus storhetstid.
Finländarna som faktiskt redan har ett fantastiskt facit i de fem OS-turneringar som redan spelats med NHL-spelare.
Medalj fyra gånger av fem med ett silver och tre brons.
De har ett grundspel i landslaget som sitter i ryggmärgen och de har åtminstone kvar något av den sisu som gjort Finland berömt för sin kämpaglöd. Den som bäddade för en av de största skrällarna i VM-historien, när de vann med ett nästan helt hemvävt lag i Slovakien för två år sedan.
Och då årets VM i Schweiz blev inställt kan de fortfarande kalla sig regerande världsmästare.
Men OS har de aldrig vunnit.
Nu har de en forwardsgeneration som aldrig varit bättre.
Förutom Carolinas Sebastian Aho och Teuvo Teräväinen har de namn som Patrik Laine i Winnipeg, Mikko Rantanen i Colorado och Aleksander Barkov i Florida. Alla i ledande roller i sina klubbar.
Är inte bra i min ålder...
På målvaktssidan ser det bra ut som vanligt, där även ett givet förstanamn som Bostons Tuuka Rask är hotad underifrån.
Det är väl backsidan som kan kännas lite svag på papperet och det är den enda lagdel där Sverige slår finländarna.
Men Finland har offensiva vapen i Carolinas Sami Vatanen och Dallas Miro Heiskanen, den backtyp som brukar vara svårast att hitta.
Defensivt har de aldrig haft några problem.
Det var länge sedan jag såg så mycket NHL-hockey som jag gjort de senaste dagarna.
Det blir lätt som en drog, när matcherna börjar redan vid 18-tiden svensk tid och sedan fortsätter som ett enda långt maraton. Solen hinner både gå ner och upp innan man tittar på klockan och inser att man är på väg att vända på dygnet.
Igen.
Det är inte bra i min ålder, speciellt då jag känt att jag hade kommit över NHL-beroendet sedan den stora generationen med Foppa, Sudden och Lidas slutade. Den typen av svenska megastjärnor som tog Sverige till OS-guldet i Turin 2006.
OS har ju dominerats av Kanada de fem gånger som NHL-spelarna varit med.
Kanadensarna har vunnit tre gånger (2002, 2010 och 2016) och de gånger de inte gjort det är det två generationsbundna nationer som gjort det.
Tjeckien i första turneringen i Nagano 1998 då stjärnor som målvakten Dominik Hasek och Jaromir Jag var i sina bästa år.
Och så svenskarna med sin gyllene generation. Jag undrar om det inte är Finlands tur nu att gå hela vägen.
De har aldrig varit bättre än de kommer att vara när vi skriver 2022.
