Nästan alla på tv är dåliga på vad de gör
Vill det sig illa är jag pervers, vill det sig värre är jag tråkig.
Men ja, mest av alla internets lockelser njuter jag av ett klipp på en brittisk farbror som spelar sudoku.
Rutnätet gapar tomt från början, en enslig etta och tvåa hukar i mitten, så trots några smärre tilläggsregler tycks pusslet olösbart. Den hövlige mästaren Simon Anthony kallar det absolute gibberish, men testar ändå att gulmarkera några kluster. Hm, någonstans här borde ettan placeras.
Stånkande och trevande trillar siffrorna på plats. Rösten blir gällare, glasögonblicken stirrigare, men den orgasmiska stämningen till trots är tonen lågmäld.
Du måste skämta, flåsar Simon och placerar ut en etta till. Det är magi, tvåa. Det är som om universum sjunger för oss, trea, trea, fyra.
Jag skickar filmen till Elisabeth Punzi, docent i psykologi vid Göteborgs universitet, ger henne 25 minuter och återkommer med frågan om det är något fel på mig.
– Mitt korta svar är nej, säger hon och lägger till ett sånt där ”men” som kan ge kallsvettsdrömmar.
– Men?
– Men tittar du på gubbar som löser sudoku i stället för ta hand om dina barn eller göra något vettigt, då har det gått över styr.
– Puh. Det gör jag inte. Men jag är rädd att det skvallrar om en osund hunger efter perfekt ordning.
– Det är spännande att du blir trygg av honom. Många söker förströelser och kickar i det förbjudna, men du vill åt lugnet och ordningen.
Filosofen David Brax, som ställer sin diagnos av mig här nedan, hävdar att allt du gör styrs av en strävan efter njutning. Det besvarar ändå inte varför en som ogillar pussel söker stimulans i ett logikspels långsamma lösning.
Jag resonerar med Elisabeth Punzi om nätets kickar, men jag antar att vi i förtäckta ordalag pratar om porr. En studie från slutet av november visar att porrsökningarna har ökat under pandemin i nästan alla undersökta länder förutom Sverige, men det kan bero på forskarnas allt för snäva definition. Sudokufarbrorn är naturligtvis pornografi, om än för själen.
Han är så skicklig. Han utövar sin expertis framför våra ögon, utan att lyfta fram sig själv utan själva pusslet. Det är symmetrin som frammanar de kosmiska tonerna i hans huvud.
– Fotografera brädet och spara det här till omvärlden, snyftar Simon när allt är över.
Generellt är folk på tv dåliga. Vi säger mästerkockar fast deltagarna är sämre än professionella matlagare. Vi benämner dem idoler trots att de är fjärran från etablerade artister. Vi tar in författare för att prata, kändisar för att dansa, Lars Lerin för att fika. I Bingolottos rimstuga sitter inte poeten Malte Persson utan Nassim al Fakir.
– Det är ovanligt att se en person stillsamt ägna sig åt det han är duktig på. Han i klippet har inte vinnarskalle eller använder uppblåst retorik utan visar lågmält vad han kan, säger psykologen Elisabeth Punzi.
Jag ser min lucka. Jag tar kommandot.
– Njuter du av gubben såsom jag gör, Elisabeth?
– Jag får närmast panik av sudoku och skulle inte kunna lösa ett för barn. Jag kan inte uppbåda energi till den typen av tankenötter, men ah, jo, jag tycker om att titta på den här mannen.