Vi måste slå oss fria från algoritmernas helvete
Det är inget fel på topplistor men kultursidorna måste göra motstånd mot nätjättarnas skedmatning
Det finns en sak ni måste förstå om samtiden och det är att våra hjärnor invaderas av Netflix, Instagram, Adlibris och Storytels algoritmer och att dessa tyvärr gör oss dumma i huvudet. Ja, ni har hört det förut men ni måste höra det igen, för det verkar ju inte gå in.
De stora plattformarna vet för mycket om oss, både som individer och kollektiv. De kollar vad vi läste eller tittade på senast och matar oss med mer av samma. Optimerat, platt, tillrättalagt content. True crime-serier, den ena efter den andra med karaktärer som smeker oss på ett inställsamt sätt. Lyssnar du på en halvdan deckare på Storytel så kommer du att rekommenderas tio till. Inget motstånd leder till noll friktion och så sitter vi där som får. Det är väl okej om det är skönt och bekvämt, kanske du tänker? Nej, det är inte okej. Att vara människa är något större.
Det som sker är ingen liten sak och inte en variant på något som hänt tidigare. Professorn Shoshana Zuboff, som skrivit den viktigaste boken du kan läsa om vår tid (Övervakningskapitalismen, äntligen på svenska i höst på Ordfront) beskriver händelseutvecklingen som en marknadsdriven kupp. Hon använder också ord som tyranni och manipulation och menar att övervakningskapitalismen i förlängningen är oförenlig med demokrati, eftersom den fråntar oss möjligheten och friheten att tänka själva. I allt detta har hon rätt.
Det pågår nu en debatt om topplistor för litteratur på bland annat denna sida, initierad av Aftonbladets litteraturredaktör Sven Anders Johansson. Han menar att topplistor definitionsmässigt är nyliberalism, och att det enda sättet att göra motstånd är att publicera litteraturkritik i artikelform. Den som gör listor är däremot kapitalets lakej.
På Expressen svarade Daniel Sjölin att han egentligen håller med Johansson om allt (listorna är en chimär, allt är nyliberalismens fel), men att debatten är tråkigt eftersom den är gnällig. Johansson borde i stället skriva om CG Jung. Snark.
Jonas Thente, litteraturkritiker i DN, har kommit med ett delvis bättre svar. Han försvarar dock förutsägbart sin tidnings topplista, där böcker av DN-skribenter parodiskt ofta lyfts fram. Thentes argument för att listan är viktig är att 50 personer i hans närhet för 31 år sedan köpte Walter Benjamins Passagearbetet efter att den funnits på listan några veckor.
För 31 år sedan. Är det ett skämt?
Folk köper böcker via listor och rekommendationer som ligger nära deras köpbeslut, som de som finns hos Storytel, Adlibris och Bokus
För 31 år sen hade ingen i Sverige någon mobiltelefon. Den första sökmotorn, Altavista, startade 1995. Detta vet ju Thente. Vad har 90-talet med någonting att göra?
En person på en av de stora nätbokhandlarna berättade nyligen för mig att försäljningseffekten av ett uppslag i DN nuförtiden är noll. Det enda gammelmedium som spelar roll kommersiellt, sa hen, är att vara med i TV4:s morgonsoffa eller i SVT:s Gokväll. Folk köper böcker via listor och rekommendationer som ligger nära deras köpbeslut, som de som finns hos Storytel, Adlibris och Bokus.
Själv tror jag att debatten om kulturjournalistikens roll i denna nya tid är livsnödvändig och svår, men att problemet är att den, som så många andra kulturdebatter, vägrar förhålla sig till världen så som den ser ut. I sina sämsta stunder blir debatten i stället som att betrakta några avmagrade isbjörnar som slåss om den sista sälen på ett smältande isflak.
Sven Anders Johansson har rätt i att listor på kommersens villkor är att kapitulera inför marknadens logik. Han har däremot fel i att listor i sig automatiskt är onda. Alla har inte pluggat litteraturvetenskap eller vet var man ska börja leta när man vill slå sig fri från Netflix-helvetet. Jag håller med Jonas Thente om att det ingår i kulturjournalistikens uppdrag att sortera, tipsa och guida.
Problemet är inte det, utan att listorna alltför ofta blir plattformarnas förlängda pr-arm (vilket Johansson har rätt i) och framför allt att den kommersiella logiken är så ofattbart stark i dag.
Frågan är inte listor eller inga listor, utan hur människor över huvud taget ska få tillgång till något annat än det som algoritmerna skedmatar oss med. Hur skyddar vi våra hjärnor, hur undviker vi att gå deras ärenden, hur kastar vi grus i maskineriet?
Kulturjournalistik är alltid en paradox, eftersom den vill erbjuda motstånd mot platt kommersialism på en plats som själv är beroende av marknaden.
Den djupare fråga som Sven Anders Johansson ställer är kanske om det alls finns något värde i det vi gör, eftersom journalistik av nödvändighet innebär att förkorta, sammanfatta, sälja. Är kanske den bästa motståndshandlingen att vända sig inåt, att helt vägra medverka, att logga ut?
Som varandes kulturchef vill jag hävda det absoluta värdet av att få fler att möta det oväntade i form av konst, litteratur, radikala idéer
Frågan är varken liten eller lätt men som varandes kulturchef vill jag hävda det absoluta värdet av att få fler att möta det oväntade i form av konst, litteratur, radikala idéer, även om det sker i ett tillgängligt format. Och trots att det innebär att göra sig till en kapitalismens medlöpare .
Egentligen vill jag ha ett annat internet, utan övervakning, och mer frihet för våra hjärnor. Under tiden och fram till dess vill jag gärna komma på fler sätt att nå fram till läsare och tittare på den marknad vi verkar på.
Jag är ju som sagt kulturchef med möjlighet att förändra efter eget huvud. Här räcker inte att gnälla, vad ska vi göra? Listor eller inte? Om inte, vaddå i stället?
Jag kan inte lova något men jag tycker nog vi borde ha fler listor, om något. Gärna Sven Anders Johanssons mest lästa litteraturkritik, där kommer det garanterat inte att slinka igenom något marknadsanpassat. Eller Jenny Högströms favoritböcker om sex och erotik, eller Sinziana Ravinis fem nya, bästa franska romaner. Jag vill också ha digitala bokcirklar, samarbeten med bok-instagramkonton och litteraturkritik som tar sig an ljudböckerna.
Det är så lätt att som Saga Cavallin i DN säga att inget förändras, att allt är samma och lika. Men det är – tyvärr – både okunnigt och slappt, och dessutom ett ointressant sätt att se på världen och kulturjournalistiken. Det svåra är att hitta nya sätt att erbjuda motstånd, att på en marknad karva ut en skärva liv som lyder en annan logik än just marknadens.
