Vilken coronatyp är du?

Social distansering mellan människor som väntar på bussen i Solna centrum.

Det finns två typer av människor.

Egentligen finns det över sju miljarder, men för den här texten finns det bara två.

 

Den ena typen är den som tänker att det inte är så viktigt att följa restriktionerna. Det biter inte att Löfven låser våra blickar och säger att det kommer bli ett jävla helvete innan det blir bättre. Så sa han inte, men det var allt jag hörde. Två gånger hörde jag det.

Egentligen hörde jag det sju miljarder gånger, men för den här texten och ordningens skull så sa han två gånger, en i början
och en i slutet, att det kommer bli värre innan det blir bättre. Som en mix av myndighet möter Game of thrones möter Sagan om ringen. Som alven Orlando Bloom innan han blev pappaful, jamen ursäkta mig att det inte klär alla att få en bebis. När Orlando står och blickar ut från en höjd och konstaterar: ”Röd himmel, blod kommer flyta i natt” eller något i den stilen.

Tack för förklarad självklarhet, vi fattar.

Och vi fattar Stefan.

Det är bara det att vi tar in det lite olika och sorterar det ännu mer olika.

Typ 1 tänker att det inte spelar så himla stor roll om man stannar hemma från middagen för fem personer som inte ingår i ens hushåll.

 

Den andra typen gör allt som pappa Löfven säger. Håller sig hemma. Ställer in allt.

Tänker för sig själv ”Nu var jag väl duktig, visst?”

Och någonting slog mig som inte har slagit mig förut, pandemin är lång, jag har haft tid att suga på den här en stund; jag tror inte att den ena typen är god och den andra ond. Jag tror inte ens att den ena är duktig och den andra oansvarig.

Jag tror bara att det är två olika sätt att hantera vad som händer.

 

Jag är Corona typ 2. Jag tror att allt jag gör är avgörande. För det är så jag får kontroll över det som skrämmer mig.

Som när jag står och sköljer ur en förpackning grekisk yoghurt och tänker att jag är med och räddar klimatet. ”Jag hjälper till!” gråtler jag så att ansiktet inte riktigt vet hur det ska vrida sig.

Sen tar jag mina kassar och åker till de stora containrarna med de små hålen. Hur små? Ni vet när man ska föda barn och det är ungefär sju timmar kvar till krystvärkarna? Så små. Jag hatar de där hålen. Tänk om andra hål i samhället var feldimensionerade på samma sätt. Brevlådans glipa skulle vara smalare än ett brev och så vidare.

Och jag vet inte om det säger mer om containrar eller om min kropp, men jag vet att det säger massor om mig och min sort när jag tror att sura crème fraîche-burkar som ramlar ner på mina skor skulle göra skillnad.

Men jag måste fortsätta intala mig själv att det jag pysslar med är viktigt för vår framtid.

Det är mitt Typ 2-sätt.

Och jag insåg alldeles nyligen att Typ 1 också bara försöker tygla paniken inför världens vådligheter.

För om de tänker att läget är allvarligt så blir det allvarligt. Om de tänker tanken så är tanken tänkt.

Och tanken är att det är ganska farligt just nu.

Kanske är det bara en släng av försvarsmekanism.

Jag tänker i alla fall kosta på mig att känna en smula ömhet för dem.

För när allt kommer omkring så är de nog räddast av alla.

 

Följ ämnen i artikeln