Djupt ohederlig taktik när Gulan Avci angriper Magdalena Andersson
De är inte en sensation att folkpartistliberalen Gulan Avci stiger fram i Expressen (13 okt) och angriper Magdalena Andersson för antisemitism. Men det borde det vara. Det är en i sak avskyvärd anklagelse.
Än mindre sensationell är Gulan Avcis nonchalanta bevisföring: Socialdemokraterna har tillåtit sig att ”piska igång antisemitiska stämningar” och ”näst intill normaliserat antisemitism”.
Mest konkret är denna folkpartistliberal i bevisföringen när hon som avgörande faktum påpekar att den socialdemokratiska regeringen ”trots” sin vetskap om rådande antisemitism ”erkände Palestina som självständig stat 2015”.
Därefter kryddar den folkpartistliberala riksdagsledamoten sin framställning med lite lögn och insinuationer som att Socialdemokraterna ”sopar antisemitismen inom S under mattan” och att Magdalena Andersson nog inte skulle våga ”ta initiativ till en vitbok över den interna antisemitismen som finns inom partiet och därefter vidta nödvändiga åtgärder och införa nolltolerans i de egna leden”.
Det skrivsättet är djup ohederligt. Det förutsätter nämligen att antisemitismen vore tolererad inom S, och därför utbredd inom partiet. Och att Magdalena Andersson inte ”tar initiativ” till en intern utredning och bekännelseskrift (”vitbok”) kring detta grasserande socialdemokratiska problem bevisar dels att hon är feg, dels att problemet är för stort.
Varvid den folkpartistiskt liberala riksdagsledamoten landar i sin närmast ondsinta retoriska slutkläm:
”Frågan är bara om hon har modet att utmana sitt parti och stå upp för judiskt liv i Sverige – eller ska fler judar tvingas lämna landet innan vändpunkten kommer?”
Kort sagt. Socialdemokraterna driver den svenska judenheten ur landet på grund av partiets vitt sprida antisemitism.
Och i vår tid är den sortens anklagelser, framförda av en riksdagsledamot med tung position i sitt parti, mitt på ljusan dag, nykter och i stor tidning, inte längre en sensation.
Att angreppet riktas mot Magdalena Andersson beror inte på att hon någonsin sysslat med Israel-Palestinakonflikten utan på att hon är blivande partiledare.
Det helt nya debattklimat som den här typen av till synes spritt språngande omdömeslösheter gjort möjliga är delvis Stefan Löfvens fel.
När han ville visa sin goda vilja i kampen mot ett av vår tids politiska gift genom att stå värd för ”Internationella alliansen för hågkomsten av Förintelsen”, en skapelse av Göran Persson, godtog han av bara farten konferensens nya definition av antisemitism som svensk linje.
Av elva uppställda punkter i den nya definitionen av antisemitism handlar sju om Israel eller kritik mot israelisk politik.
Självklart kan vår förra utrikesminister Margot Wallströms i sak korrekta anklagelser mot Israel för att bedriva ”utomrättsliga avrättningar” nu utan vidare betecknas som antisemitism. Trots att det är sant – Israel är världsledande på det området sen lång tid tillbaka.
Att kritisera Israels ockupationspolitik blir närmast ofrånkomligen antisemitism enligt den nya definitionen. Att verka för bojkott av israeliska exportprodukter från ockuperade områden blir likaledes antisemitism.
Liksom, självklart, att kalla Israel för en apartheidstat, vilket är just vad Israel är.
Enligt den deklaration som Stefan Löfven dumt nog upphöjde till gällande svensk norm (ännu inte lag, men sådana krav finns) så är således praktiskt taget all kritik av Israels ockupations- och förtryckarpolitik omöjliggjord.
Med all respekt för Stefan Löfven måste jag fråga mig om han insåg vidden av att acceptera detta nya politiska program.
Israel har just beslutat om ett nytt kolonisationsprojekt på ockuperad mark som definitivt dödar tanken på en framtida fred baserad på två stater.
Alltså framträder då apartheidstaten i full skrud.
Alltså återstår bara ett krav att rikta mot Israel. Demokrati, en man, en röst oavsett etniskt eller religiöst ursprung.
Förmodligen kan Sveriges nya, i smyg antagna, regler för antisemitism stämpla även kravet på demokrati som antisemitiskt.
Inte heller det vore längre en sensation.