Lyckat om Toves och Vivicas kärlek
Göteborgs digitala festival är en vinterpresent – även om film är bäst på bio
Vi är många som har pulsat genom Haga på väg till Draken, eller halkat omkring på isbanan framför Folkets hus. Eller vänt våra små små vinterögon mot en gäckande februarisol. Regnet, vi talar inte om det västkustska regnet.
I kväll invigs årets upplaga av Göteborgs filmfestival men då bjuder den på andra miljöer. Helt digital serveras den oss hem till soffan i stället. Visst är det tråkigare, eftersom film som alla andra konstyttringar är så mycket mer än bara en estetisk produkt. Stor duk, möten, miljöer, samtal – allt det som gör en festival går i stort sett förlorat.
Men något är också vunnet. Att alla som löser ett festivalpass kan följa hela festivalen, var de än befinner sig, är en av vinterns bästa presenter. Urvalet av film är mycket snävare än tidigare år, 70 filmer finns i programmet. Det är å andra sidan lika många måste-filmer som vanligt.
Tove, i regi av Zaida Bergroth med Alma Pöysti i titelrollen och med Shanti Roney som Tove Janssons älskare och vän, är årets invigningsfilm. Den koncentreras till genombrottet för hennes muminvärld och till hennes kärlekshistoria med Vivica Bandler (spelad av Krista Kosonen).
Vivica Bandler och Tove Jansson blev Vifslan och Tofslan med varandra, vilket är filmens tydligaste sammanvävning av liv och verk. Arbetet med mumin förvandlas från en nödutgång när den ”riktiga konsten”, måleriet, inte lyckades – till en framgångssaga. Som är utan ände i verkliga livet långt efter hennes död. Sedan förra året är hennes födelsedag den 9 augusti inofficiell flaggdag i Finland.
Livet i Helsingfors konstnärskretsar strax efter kriget är lite av filmens behållning. Lusten till livet, till nya sätt att leva det, till jazzen, festen, vännerna. Utanför lusten en ständig brist på pengar förstås. Det vilar ofta ett romantiserat skimmer över forna tiders bohemer, men Tove faller inte helt i den fällan.
Världen öppnade sig igen efter andra världskriget för den generation som genomlevde det. Vi sitter inlåsta av viruspanik. Att sitta hemma och streama film – nej, det är inte som att räkna ransoneringskuponger eller springa till skyddsrum. Men kanske som att åtminstone känna en fläkt av hur tung bara själva ovissheten kan kännas.
Så streamingåret 2020 fortsätter med full kraft in i 2021. Jag hoppas verkligen att biografdöden inte gör det. Att Göteborgs filmfestival kommer tillbaka som en mötesplats utanför skärmen och att vi inte glömmer att film, trots att det är en kliché, på riktigt är bäst på bio – tillsammans.
