Kungen av kul
Håkan Steen minns rock’n’roll-revolutionären Little Richard
A-wop-bop-a-loo-bop-a-wop-bam-boom!
Little Richard var inte bara ”the architect of rock’n’roll”.
Han var framför allt en av det senaste århundradets allra största och viktigaste underhållare.
Soulsångaren Johnny Otis sa en gång att Little Richard var dubbelt så viktig för musikhistorien som Elvis Presley, Beatles och Rolling Stones tillsammans.
Ingen av de uppräknade ikonerna torde ha haft några invändningar mot det påståendet.
Little Richard kallade sig själv ofta och gärna för ”the architect of rock’n’roll” och även om han givetvis inte gjorde hela jobbet själv lade han väldigt många av de allra viktigaste byggstenarna.
Richard Penniman, född i Macon, Georgia den 5 december 1932, började som så många afroamerikanska artister ur sin generation i kyrkan. Han växte upp i en strikt religiös familj och började tidigt sjunga, inspirerad av glöden och passionen hos gospelsångerskor som Sister Rosetta Tharpe. Parallellt lockades han även av den på 40-talet allt mer populära sekulära släkting till gospel som kallades r’n’b, med sitt råa sväng och humoristiskt omskrivna texter om olika sorters sex och synd.
Tidigt drogs han även till de många vaudeville-shower som turnerade runt i Södern, med extravaganta artister som inte sällan klädde sig i kvinnokläder och gick in för att vara allmänt over the top.
Allt det här kokade Little Richard 1955 ihop till det färgsprakande fyrverkeri som exploderade i klassiska tidig rock’n’roll-bomben ”Tutti frutti”. Snabbt följd av fler precis lika högkoncentrerade partypraliner som ”Lucille”, ”Good golly miss Molly” och ”Long tall Sally”.
Vi kan möjligen dividera om vem som var kungen av rock’n’roll men Little Richard var tveklöst kungen av kul. Mannen som gjorde ”A-wop-bop-a-loo-bop-a-wop-bam-boom!” till en av det sena 1900-talets mest centrala rader poesi.
Det är fortfarande svårt att inte drabbas av tidiga tv-inspelningar där Little Richard hamrar fram skoningslösa boogiegroove på sin flygel, ännu mer accentuerad av en serie karakteristiskt hysteriska ”wooo!” i falsett och allehanda rusningar upp på flygeln och ut bland publiken.
Vilken omstörtande rymdvarelse 23-åringen måste ha framstått som när han dundrade in i miljontals vardagsrum i 50-talets USA går inte ens att föreställa sig.
Tonårsflickor över hela landet blev som tokiga. På sina ställen kastades det till och med upp trosor på scen under konserterna. Något som förundrade den unge sångaren, som högst medvetet hade odlat fram sin flamboyanta scenpersona med högt hår, påmålad mustasch och grälla kostymer ”för att inte de vita killarna i publiken skulle tro att han var ute efter deras tjejer”.
Little Richard var nämligen inte bara en till synes bindgalen färgad rock’n’roll-uppviglare från Södern. Han var dessutom gay. En livsfarlig kombination i den tidens konservativa Amerika.
Men Little Richard-febern spred sig givetvis som en löpeld. Hur skulle något så självsvängande och genuint underhållande som den svit av låtar denne estradör släppte ifrån sig under 50- och 60-talen kunna göra något annat?
Förutom de ovan nämnda är till exempel ”Rip it up”, ”The girl can’t help it”, ”Keep a knockin’”, ”Bama lama bama loo” och ”Get down with it” helt essentiella milstolpar i rock’n’roll-historien. Det går givetvis att räkna upp många fler.
Little Richards musikaliskt mest inflytelserika period började 1955 och slutade drygt tio år senare. Men som populärkulturell stilbildare fortsatte han att ha en central roll i flera decennier.
Under en period på Star Club i Hamburg i slutet av 50-talet lärde han Beatles hur man man sjunger ”wooo” och för sig på en scen. I samband med det lär han även ha raggat tämligen ogenerat på vår svenske rockkung Jerry Williams.
Samtida rockgiganter som Elvis, Buddy Holly och Sam Cooke spelade in hans låtar.
Tina Turner lär ha baserat hela sitt sätt att sjunga på Richards vokala vulkanutbrott.
James Brown hävdade att det var Richards kompband The Upsetters som lade den rytmiska grunden för det som Brown senare förädlade till funk. Och under en period hette gitarristen i The Upsetters Jimi Hendrix. Några år senare förklarade Hendrix att det han försökte göra med sin revolutionerande gitarrstil var att spela som Little Richard sjöng.
Little Richards hejdundrande popularitet under de första åren betydde även massor för att bryta ned rasbarriärer. Suget efter hans musik var så stort att arrangörer började släppa in både vit och färgad publik på konserterna, vilket var ovanligare då än vad som går att förstå nu.
Hela hans exceptionella visuella uppenbarelse öppnade givetvis även dörren för en ny sorts estradörer på en annars ofta svårt machofixerad rockscen.
Mick Jagger tittade, lyssnade och lärde.
Little Richard var David Bowies store hjälte och stod för en hel del av inspirationen till den androgyna rymdhjälten Ziggy Stardust.
Elton John hade knappast suttit vid en flygel och sjungit ”Crocodile rock” klädd som en påfågel i gigantiska rosa glasögon om det inte vore för Little Richard.
För att inte tala om Prince. Hela hans gärning känns som ett slags turbouppdatering av det som Little Richard satte i rullning med ”Tutti frutti” 1955.
I dag behöver vi inte gå längre än till exempelvis Bruno Mars eller Howlin’ Pelle Almqvist i The Hives för att se och höra glasklara Little Richard-influenser.
Som hos så många artister med hans bakgrund pågick inom Little Richard ett ständigt inre krig mellan tro och syndigt leverne. Flera gånger under karriären vände han rocken ryggen för att gå tillbaka till kyrkan och tjäna Gud. Inte sällan lockade pengarna honom tillbaka.
Redan under tidigt 70-tal betraktades han som passé som skivartist och åkte på sin första nostalgiturné med Chuck Berry. Men stora delar av decenniet präglades av problem med alkohol och droger.
På 80-talet fick han till en smärre comeback med singeln "Great gosh a’mighty” från filmen ”På luffen i Beverly Hills”, men från 90-talet och framåt handlade det mesta om att åka runt och spela gamla hits. I Europa inte sällan i paketet ”Legends of rock’n’roll” tillsammans med Chuck Berry och Jerry Lee Lewis.
Jag såg den combon två gånger, i Sunne 1998 och i Falun två år senare. Där ”Chucken” och Jerry Lee mest körde på halvtrött, halvtajt rutin kom Little Richard i blankblå helkroppspyjamas, med väloljat niomannaband och en glasklar ambition att påminna om vem som alltjämt var rock’n’rollens främste arkitekt och stjärna.
Det lyckades faktiskt chockerande bra, åtminstone i Sunne. I Falun ägnade den närige Richard märkligt mycket tid åt att skälla på folk i publiken som videofilmade honom.
Men det var givetvis en händelse bara att få se den sortens rock’n’rollfundament i verkligheten.
De sista av sina 87 år i livet återvände Richard Penniman än en gång till kyrkan hemma i Nashville, och pensionerade slutligen sitt sprakande alter ego. Eller åtminstone nästan.
Jag hittar ett klipp på Youtube från en tv-gudstjänst 2017 där Mr Penniman är hedersgäst. Han sitter i rullstol och den en gång så yviga svarta kalufsen har blivit grå och tunn.
Men benen täcks av högglansigt kornblå byxor och på fötterna gnistrar två magnifika diamantboots.
Little Richard slutade aldrig att vara den klarast lysande stjärnan i rummet.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik