BANK: Änglarna ska vara glada att ha haft honom hos sig

Bertil ”Bebben” Johansson, till höger.

Bertil Johansson har somnat in, vid 86 års ålder.

Bebben?

Den dag han dör har IFK Göteborg gjort det också.

Följ ämnen
IFK Göteborg

På sätt och vis räcker det med namnet.

Han kallades aldrig för annat än Bebben, och det finns något kongenialt i bara ljudet, hur det låter: naivt, oförstört, rent, nästan barnsligt. Bebben.

Det finns tusen historier om honom, intimt inlindade i berättelsen om en av Sveriges största klubbar och städer. Gamängen med de rappa replikerna, den unika talangen, med målen och frisparkarna och armen nonchalant vilande över hörnflaggan. Jag är alldeles för ung för att ha en relation till spelaren Bebben, men begreppet och betydelsen var omöjlig att komma runt för den som närmat sig hans älskade Blåvitt.

Att som journalist komma till Gamla Ullevi var en 50-50-chans att möta honom i trappen upp till hedersläktaren, stödd på en hjälpande arm, skör av ålder och nästintill blind. Vänlig var han ändå, Änglarna ville han följa alldeles oavsett. Han kunde ju höra och känna fotbollen och läktarna, han kunde vara en del av en kamratförening. Om man någon gång, i omgång tre av allsvenskan, undrade varför man ägnar så mycket tid och engagemang åt ett trivialt bollspel så fanns svaret där på hedersplats:

För att en blind gammal man ändå kände sig helt och fullt hemma där.

Om Kurre Hamrin är AIK:s elegans, om Agne Simonsson var en självklar länk från Örgryte till Real Madrid, om Bosse Larsson från Backarna är en unikt malmöitisk stolthet och integritet så var Bebben en spegelbild som IFK Göteborg väldigt gärna ville känna igen sig i. I den folkhemska klubbhymnen sjunger Schytts i dansbandstakt att ”vi ska minnas Bebben Johansson i alla våra dar”, och jag har alltid tolkat det mer som ett löfte om en livshållning än som en enkel kärleksförklaring till en spelare:

Vi ska minnas ursprunget, så att vi inte går vilse.

”Blåvitt får aldrig dö”

När ”Fölet” Berndtsson gick bort 2015 skrev jag om just det, om att det åtminstone måste finnas en känsla av autenticitet kvar, att utan den blir sport bara en rotlös projektionsyta för vilka som helst som vill konsumera den som vilken vara som helst. En hamburgare, en gasolgrill, ett skal. Med historia som copy och varumärke, som bäst: The Angels, established in 1904.

Det finns inget enklare än att säga att fotbollen aldrig kommer att vara som då, på Bebbens tid. Det ska den förstås inte vara heller, den ska vara bättre och snabbare och mer global och rikare. Men det den alltid borde vara är en plats där en varm gammal man kan slå sig ner 50 år efter sin aktiva karriär och fortfarande höra till. Vem hör till i en superliga? I klubbar utan historia eller hem?

I den där minnestexten om Fölet avslutade jag med att skriva om Bebben, om den intervju med honom som spelades upp på storbildsskärmarna när det nybyggda Gamla Ullevi invigdes för tolv år sedan. I den kunde man se hur en märkbart rörd gammal man berättade om hur han såg på döden.

– Man vet inte, sa Bebben. Nästa dag är det min tur. Så lätt é det alltså.

Och så la han till:

– Men… Blåvitt får aldrig dö.

Det kunde lika gärna handlat om Djurgården eller Hammarby eller Gif Sundsvall, för det handlade om något så universellt som den djupaste innebörden i ordet ”förening”, något gemensamt som förenar människor.

Bebben är hos änglarna nu. Änglarna ska vara glada att ha haft honom hos sig.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.

Följ ämnen i artikeln