Bjurman Records hade varit stolt över Andreas Mattsson

Andreas Mattsson.

NEW YORK. Det är inte ”Höstkänning” Andreas Mattsson gett ut – och han återfinns inte på mitt ärevördiga skivbolag.

Men ”Soft Rock” råkar vara satan så bra i alla fall.

Den kryptiska ingressen kräver nog en förklaring.

Så här:

I mitten av 90-talet gjorde Nöjesguiden i Stockholm ett fiktivt och kanske inte helt gravallvarligt framtidsnummer om hur redaktionen föreställde sig att huvudstadens nöjesliv skulle se ut halvannat decennium senare, efter det kittlande millennieskiftet.

Jag minns inte alla detaljer, men en grånande DiLeva med käpp (!) återfanns på omslaget och det talades om restauranger där man inhalerade maten snarare än åt den (inte helt inkorrekt…).

Och så ingick några skivrecensioner. I en sidospalt hade de helt skojfriskt anmält ett soloalbum av Popsicle-sångaren Andreas Mattsson – hetare än betongen runt en pool i Arizona i augusti på den tiden. Detta uppdiktade album hette ”Höstkänning” och den som tittade riktigt noga såg, i den lilla parentesen som anger ansvarigt skivbolag, att det var utgivet på – ”Bjurman Records”.

Subtilt kan man kalla det.

Tack och lov startade jag aldrig något skivbolag just som sådana var på väg att bli lika passé som videouthyrning

Lustigkurrarna till redaktörer – huvudmisstänkta: Lars Nylin, Jan Gradvall och Johan Croneman – tyckte sig helt enkelt ha spårat en gemensam fäbless för ett sorglustigt vemod hos mig och Andreas som i framtiden skulle leda till ett samarbete av den högtravande sorten.

Thomas Stenström, Daniel Adams-Ray, Moonica Mac, Meilssa Horn, Maxida Märek och Andreas Mattsson på inspelningen av TV4-programmet ”Så mycket bättre”.

Tack och lov startade jag aldrig något skivbolag just som sådana var på väg att bli lika passé som videouthyrning – och om jag ändå gjort det får vi väl hoppas att jag kommit på ett aningen mer fantasifullt namn.

Men Andreas har de facto blivit soloartist och börjat ge ut skivor på svenska och nya ”Soft Rock” är ett album Bjurman Records hade varit jävligt stolt över, det kan jag säga!

Inte minst tack vare just vemodet. Den Piteå-bördige sångaren har under åren mejslat fram ett påfallande egensinnigt uttryck och gör ett slags mjuk, lågmäld vuxenpop olik allt annat – men melankolin, förmågan att ge gestalt åt det där som alltid svider lågintensivt i vissa hjärtan, är densamma idag som i Popsicle-dängor som ”Please Don’t Ask” och ”Hey Princess”.

En annan likhet är att han fortfarande skriver väldigt bra låtar – fast texterna, ofta små vardagsnoveller om hur svårt det är att åldras och sånt, håller ännu högre klass.

Som i ”Darling River”, ”Det har hänt nånting” och ”Det regnar inte” på nya skivan.

I de sångerna kan man verkligen tala om…just det: Höstkänning.

Popsicle på Gröna Lund 2018.

ORSAKER TILL EXTAS

• Thåström – Dom som skiner (Album)

– Kanske allra bästa soloalbumet. Och det säger inte lite.

• Nathaniel Rateliff & The Night Sweats – The Future (Album)

– Ett The Band för nu. Nästan.

• A Choice of Weapons: Inspired by Gordon Parks (HBO-dokumentär)

– Missa inte den otroliga historien om en av USA:s mest framstående fotografer.