Scener ur en perfekt affärsuppgörelse

Det är så här vi jobbar i vår ”symbios”

Jaha, måste byta region på mobilen eftersom den tror att jag bor kvar i Georgien. Som om övervakningskapitalismen inte vore skrämmande nog är den dum i huvudet också. Lyckligtvis.

Har sin tjusning ibland, annars mest bökigt: prisangivelser på hotell och annat uttryckta inte i kronor, utan i georgiska lari. Telefontillträde förbjudet till helt vanliga tråkappar.


Jag frågar hustrun hur man gör för att få google att fatta var jag bor.

Mummel till svar. Följt av: "Du måste gå in i browsern. På den riktiga datorn, menar jag. Där går du in på googlekontot, men då ..."

Här dras det efter andan som om kvinnan hade betalt för hamstra luft. ”Alltså du. Det kan vara så att jag brände typ tusen spänn på Candy Crush i somras. Innan jag avinstallerade skiten.”

Fast vinna kan man på fyllan också. Andra gången vi träffades sluddrade jag: ”Dig tänker jag gifta mig med.” Jag vann

Viss häpnad inträder. Jag fattar att hon tar tillfället i akt att bekänna, för häromdagen avslöjade jag en egen dyster hemlighet – den om varför jag ibland, skrattretande out of character, ”måste till Ica”.

Wienerbröden.

Ja men bra. Uppsluppen diskussion, ömsesidiga hån utan illvilja. Ett äktenskap, en scen. Två människohalvor som försöker roa sig själva, och varandra, fram till att ingen ska tappa hela ansiktet.


Minuten senare, däremot: hela sanningen.

”Jo men max tvåtusen spänn”, säger hon. Med det där leendet – ett av de dyrare vapnen i hennes arsenal, för ingen lär sig gratis hur man golvar en måltavla. ”Mer kan det inte ha varit … och vadå. Vi var ju deprimerade både du och jag, vilken skitsommar. Och definitivt billigare än att supa.”

Jag känner skammen bränna i henne – ut över hela lokalen, som om bartendern tänt en brasa på disken. Med ett par istappar rycker jag ut för att släcka elden, och kontrar med:

”Nej, faktiskt inte. Inte ett dugg billigare. Och va, vänta nu – tvåtusen?!”

Jag räknar efter. Visst, utslaget på månader av nykterhet … det var väl fan också. Hon har rätt.


Prenumeranter: tack. Men reklam för nätkasinon och vinboxar är också med och betalar den här krönikan. Motsättningen min livskamrat dragit upp mellan sprit och dobbel, den triggar en del yrkesgrubbel.

Åh, hjärnaktiviteten efter några stora stark: diesel i en gammal merca som den här. På kasinona, grunnar jag, kan man i alla fall vinna. Någon enstaka gång. Den gång som får en att återvända.

Fast vinna kan man på fyllan också. Andra gången vi träffades sluddrade jag: ”Dig tänker jag gifta mig med.” Jag vann.


Försoningen. Hon har slösat pengar på ett spel som inte ens håller Angry Birds-klass. Okej, på ett villkor: att jag får hänga ut henne här.

Där har ni svaret på hur vi har det, i vår ”symbios”. Det är såhär vi jobbar. Och cashen dom tas.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.