Skrattet är vårt viktigaste vapen mot våldsverkarna
Hur nära var det att stormningen av Kapitolium förra veckan urartade i en regelrätt massaker? I takt med att bilden av beväpnade Trump-supportrar och enskilda polisers avgörande mod klarnar, har skrattet alltmer fastnat i halsen.
Men skrattats har det ändå. Redan under det pågående kuppförsöket – eller pojkstrecket, om man vill tala med de före detta SvD-ledarskribenternas skara – kokade internet över av memes och lols över Trump-mobbens misslyckade aktion. Arga vita män med småstadsaura är alltid tacksamma att driva med. Det underlättade förstås att de själva tog selfies och publicerade i en rasande fart, för övrigt en skaplig indikation på graden av legitimitet de kände när de med våld obstruerade den demokratiska processen i kammaren.
Pälsmän med horn, psykotiska konspirationsteoretiker och vapenglada högerextremister i luvtröjor med rasistiska tryck gav det hela inramningen av en gycklarnas afton. ”Så skaffar du Qanon-schamanens stil” blev omgående ett fniss på sociala medier.
Men bakom den rena karnevalstämningen finns ett rejält våldskapital, en organisering och, enligt FBI, möjligen också internationellt stöd. Kan man verkligen skämta om det?
Det korta svaret är: Ja, självklart.
Det är inte bara en rättighet att skratta åt terrorister, det är också ett sätt att markera ett sorts mänskligt ideologiskt avstånd.
”Jag har aldrig sett en fanatiker med humor, eller en person med humor bli fanatiker”, skrev den israeliske författaren Amos Oz 2006 i en välciterad passage i boken Hur man botar en fanatiker. Högerextremister sprider gärna sarkasmer kring sig, men saknar förmågan att skratta åt sig själva. Det finns få saker som stör dem så mycket som att bli förlöjligade (jag vet, för jag har interagerat med hundratals av dem på Twitter och hittills inte stött på en enda som visat prov på självdistans).
Kompromisslöshet är en del av radikaliseringsprocessen och förmodligen en nödvändig mekanism för att groteska idéer om renrasiga samhällen över huvud taget ska födas. Om IS-resenärer plötsligt drabbades av självmedvetenhet och började fundera på om det trots allt inte är lite patetiskt att lämna Brysselförorten för att leka krig och bygga parallellsamhällen i Syrien skulle kalifatet förmodligen ha stannat på idéplanet.
Det kommer alltid finnas människor som tycker att det är osmakligt att skämta om det vi lite slarvigt brukar kalla ondska, och de har förstås en poäng. Det var, kan man tänka sig, lätt att hålla sig för skratt när fasorna från Förintelsen började uppdagas i mitten av 1940-talet, på samma sätt som Boko Harams skräckvälde inte känns som en nutida komedi.
Men att behandla våldsverkare med en antidemokratisk agenda som ett för allvarligt hot för att håna och skratta åt är att visa dem en högtidlig respekt som mer än något tjänar deras syften.
Att hysa obehagliga åsikter och ett veritabel våldskapital är dessutom inte samma sak som att vara skräckinjagande. När Nordiska motståndsrörelsen klär ut sig och lajvar SS mellan Ica Maxi och Ica Focus utanför bokmässan i Göteborg är de farliga och djupt komiska samtidigt. Det finns ingen riktigt motsättning i det. Precis som deras förebild, som gormade och ryckte i kroppen så att mustaschen flaxade, var en massmördare och ett skämt på samma gång.
Diktatorer, auktoritära ledare och deras anhang har alltid karikerats av samtiden. Ofta, av naturliga skäl, i det fördolda. Att skratta åt deras oändliga patetik är att avlägsna deras viktigaste vapen: det att sätta skräck i oss.