So long, kompis, jag glömmer dig aldrig
Per Bjurman om vännen Anders Nunstedts död
NEW YORK. Vi skulle föreställa konkurrenter men blev istället de godaste vänner och hade fruktansvärt roligt ihop över hela världen i nästan 30 år.
Nu har Anders, allas Pappa Pop, somnat in och ingenting alls känns roligt längre.
Beskedet kommer inte oväntat, det har en kort tid stått klart att slutet närmade sig, Markus var dagen innan på plats på hospicet och tog farväl och läste upp avskedshälsningar från oss andra.
Men det går aldrig att förbereda sig på det slutgiltiga samtalet eller meddelandet. Plötsligt fäster den obegripliga insikten att Anders Nunstedt inte finns längre och sommarmorgonen på Manhattan mörknar tvärt.
Fick helt enkelt ty oss till varann
Vi jobbade båda som musikskribenter under 90- och 00-talet, Anders för Expressen och jag för Aftonbladet, och meningen var väl egentligen att vi skulle vara konkurrenter men vi blev snabbt vänner.
Dels var vi ofta de enda bekanta på plats, på konstiga folkparkspremiärer i Strömsund och Stones-shower i Boston och GES-föreställningar i Vadstena och Madonna-comebacker i Barcelona, och fick helt enkelt ty oss till varann. Dels var Anders en typ av människa man väldigt lätt blev vän med.
Som så många vittnat om de senaste dygnen – inte minst nämnde Markus i sitt djupt gripande mästerverk till runa – bodde sällsynt mycket vänlighet och värme och humor och omtänksamhet i de där två, ståtliga metrarna från Skövde. ”Älskvärd” är ett begrepp som spontant vill låta sig formuleras när jag tänker på honom. ”Genuint bra människa” ett annat.
Med hjälp av något slags hemsnickrad västgötsk zenbuddism var han lugnare till sinnet än någon annan jag träffat också. Det hade jag ofta stor glädje av. Medan jag stressade upp mig och blev yvig över att det inte gick att få tag i en taxi utanför arenan i Rotterdam eller Oslo efter ännu en Springsteen-konsert bara log Anders mjukt. ”Ta det cool, Lungans polare. Det kommer ordna sig”, sa han alltid. Och det gjorde det ju.
Det blev lite lugnare med åren
Vi delade också en djup fäbless för att ha roligt och roligt blev det ofta. Inte minst den nu preskriberade – väl? – natten på Vildmarkshotellet i Kolmården när han och bäste vännen Johan triggade mig att försöka hänga i hornen på en uppstoppad vattenbuffel och… det gick inte alls bra. Den storyn räckte det i alla år bara att nämna för att han skulle spricka upp i det där stora, sneda, underbara leendet igen.
Det blev lite lugnare med åren och fick jag återuppleva något med Anders skulle jag nog välja helgen i San Jose i Kalifornien våren 2008, när han hade Carina och pojkarna med sig till en Springsteen-premiär – många sådana såg vi… – och allt bara var så fint och gott och innerligt i några dygn.
So long, kompis. Jag glömmer dig aldrig.
ORSAKER TILL EXTAS
The Summer of New York (Fenomen)
– Alla restriktioner är upphävda, New York är tillbaka.
The Night Marchers – Dosed (Singelspår)
– Min första sommarhit 2021.
Ulf Lundell – Vardagar 4 & 5 (Romaner)
– Han kan, som det heter, skriva.