Valåret kommer att urarta i kriminalpolitiska utspel

”Journalistiken uppmärksammar till sin natur sådant som avviker från det normala. En dom som framstår som besynnerlig är sällan ett tecken på systemfel”, skriver Oisín Cantwell.

Valåret kommer att leda till kriminalpolitiska utspel som äventyrar blodtryck och hånar väljarnas intelligens.

Kristdemokraten Andreas Carlson har olyckligtvis tjuvstartat i form av en debattartikel av osedvanligt snurrigt slag, vilket inte säger lite i en tid där den ena lagstiftaren efter den andra utmärker sig på ett för dem själva mindre smickrande vis.

KD:s rättspolitiske talesperson fick feeling efter att ha tittat på Uppdrag Granskning, som i förra veckan avhandlade det uppmärksammade ärendet med en person som dömts för grova våldtäkter och samtidigt fick skadestånd på över 800 000 kronor av Justitiekanslern.

Först som sist: Upprördheten som fallet har lett till är fullt begriplig.

Det är stötande att staten regnar pengar över en människa som dömts för vedervärdiga brott av det här slaget.

 

Men i debatten har det ibland låtit som att en ny praxis har etablerats och att var och varannan mördare och våldtäktsman nu kommer att bli rikligt belönad för sina gärningar.

Så är dessbättre inte fallet. Det som har inträffat är mycket ovanligt.

Ynglingen fick resning och nedsatt straff efter att felaktigt ha dömts som vuxen. Något liknande har såvitt jag vet inte inträffat tidigare och kommer inte att tillhöra vanligheterna i framtiden.

Med detta unika ärende som grund vill kristdemokraten att maxstraffet i den slutna ungdomsvården för människor mellan 15 och 17 år som begår allvarliga brott ska höjas från fyra till 15 år.

En person som har fyllt 30 och som närmar sig den yngre medelåldern ska med andra ord sitta tillsammans med barn.

Andreas Carlson (KD) har skrivit en debattartikel.

 

Ett inte alltför genomtänkt utspel, för att uttrycka saken milt.

På twitter skriver Carlson att ”vi behöver också införa utvisning på livstid”.

Jag har en glädjande nyhet: den möjligheten har redan domstolarna.

Det känner i och för sig också politikern till, i debattartikeln framförs kravet att huvudregeln ska vara att utvisning ska ske på livstid, men sådana modifikationer är ju inte tillräckligt slagkraftiga för vår tids sociala medier.

Bland kraven i övrigt märks bland annat att staten ska betala skadestånd om exempelvis en våldtäktsman saknar möjlighet att göra det.

Dessbättre har Sverige inrättat en Brottsoffermyndighet, som betalar ut ersättningen i sammanhang som detta.

(Möjligen är reglerna dock för krångliga, det ska först göras utmätning hos den dömde, sedan ska det undersökas om det finns ett försäkringsbolag som ska stå för kostnaden. I Norge går staten automatiskt in. Eventuellt kan Sverige hämta inspiration från den ordningen.)

Kristdemokraterna kräver också att den som är dömd för brott inte ska kunna få skadestånd.

Borde Kaj Linna, 18 miljoner som plåster på såren efter att felaktigt ha suttit inspärrad i en fängelsecell i 13 år för ett rånmord, inte fått en spänn om han samtidigt dömts för ett bedrägeri eller en rattfylla?

Ju närmare valet vi kommer, desto fler knasigheter som det kristdemokratiska utspelet kommer vi att se från vänster till höger.

Det är en sak att partier som befinner sig farligt nära fyraprocentsspärren drabbas av panik. De kommer ändå inte ha något avgörande inflytande över lagstiftningen ens i regeringsställning.

 

Mer bekymmersamt är att Socialdemokraterna och Moderaterna, de två statsbärande partier som turas om med att inneha taburetten som justitieminister, också har en viss fallenhet för tokigheter.

Dessbättre går det att enkelt känna igen ett populistiskt utspel ett valår. Här följer en kort checklista.

 

Har politikern som har skrivit debattartikeln sett någonting på tv eller läst en tidningsartikel?

Var då på din vakt. Journalistiken uppmärksammar till sin natur sådant som avviker från det normala. En dom som framstår som besynnerlig är sällan ett tecken på systemfel eller ny oroväckande praxis.

Tvärtom, att domen är udda betyder i själva verket att någonting liknande sällan eller aldrig sker.

Att bygga lagstiftning på vad som just nu dominerar löpsedlar och rubriker är för övrigt ingen bra idé.

Godtycket avgör vilka straff som skärps och till slut har lagboken förlorat den systematik som systemet behöver för att hänga ihop och framstå som någotsånär begripligt.

Påstås det att Sverige är unikt slappt eller det enda landet i världen som har en viss lag?

Det stämmer i regel inte. Länderna i västvärlden har rättsordning, lagar och straff där likheterna är betydligt större än skillnaderna.

I en tid där det har blivit populärt att åberopa Danmark eller Norge i alla möjliga sammanhang, kan det vara värt att notera att ovanstående gäller inte minst de skandinaviska länderna.

Får du en vag känsla av att det som den debattglade politikern vill kriminalisera redan är förbjudet?

Lita då på din magkänsla. Politiker älskar att låtsas som att det inte redan är olagligt att begå terrordåd, sticka kniven i folk eller lura av pensionärer deras besparingar.

 

Annie Lööfs klassiska uttalande är ett mycket bra exempel på den samtida svenska kriminalpolitikens kvalité:

”I Sverige är det olagligt att begå brott”.