Ledarsidor förleder folket om klimatet

Debattören: Bara oinsatta ifrågasätter uppvärmningen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2022-01-02 | Publicerad 2022-01-01

 Kritiken mot ”obekväma röster” i klimatdebatten handlar oftast om att de så kallade ”kritiska frågorna” redan har besvarats många gånger om och att information tas ur sitt sammanhang. Det finns i dag inga ursäkter till att vara oinformerad. Och nog är det väl inte för mycket begärt att redaktioner på våra största tidningar kan hålla sig till fakta utan att anspela på en jättelik konspiration? undrar Maths Nilsson, kemist och författare till boken ”Spelet om klimatet”.

DEL 10 AV DEBATTSIDANS SERIE ”10 ÅR” OM LÖSNINGAR PÅ KLIMAT- OCH MILJÖKRISEN

I takt med att klimatet fortsätter att utvecklas som forskarna har förutspått tycks samhället nu i elfte timmen börja ta tag i problemet. Parisavtal och opinion har börjat ge effekter i form av en drastisk minskad kolanvändning och konkurrenskraftiga priser på förnybar energi. Det gör i sin tur att IPCC:s värsta scenario verkar allt mindre troligt.

I krönikor och på flera ledarsidor målas dock en felaktig bild upp av att det därför inte längre existerar ett problem. När det inte längre är gångbart att förneka uppvärmningen tycks fokus ha skiftat till att ge bilden av att medier överdriver allvaret i sin rapportering. Men ofta görs det med en märklig brist på källkritik och kunskap om forskningsläget.

Ingen annan vetenskap sammanställs och genomlyses på samma omfattande sätt som den om klimatet (inte bara av IPCC). Experter har ägnat ett par år åt att ta fram senaste IPCC-rapporten som remissats i omgångar. Kommentarer och svar finns offentliga. Världens relevanta akademiska institutioner accepterar slutsatserna. Ändå tycks slutsatserna vara svåra att acceptera för vissa.

I rapporten konstaterades exempelvis återigen att den mänskliga klimatpåverkan är entydig. Men bara dagar efter den släpptes kände sig Fokus tvungna att i stället låta en lekman ”stämma av kunskapsläget”. Där hävdades att vetenskapen inte har svar på frågan om den mänskliga påverkan. Källa? De hade intervjuat en ekonom (som också anser att olja och gas bör användas till det tar slut).

Ledarsidor är opinionsbildande, men det måste väl ändå vara i allas intresse att hålla sig till sanningen? Det är oroväckande att så inte alltid tycks vara fallet.

I höstas gav Näringslivets Medieinstitut ut en rapport där de granskat hur medierna rapporterar om havsnivåökningarna. I SvD skriver de att ”mediernas intresse för det värsta tänkbara utfallet dominerar”. Siffrorna visar dock att värsta scenariot nämns i enbart 15 procent av de artiklar de granskat. Och inte ens det verkar stämma, till exempel räknades en helt neutral artikel om en forskningsexpedition till Arktis in i de siffrorna.

Konsekvenserna av detta är uppenbara: allmänheten förleds att få en felaktig bild av de risker vetenskapen faktiskt har identifierat. Ingen kan veta exakt vad som sker i framtiden, men ingen tjänar på att hymla med riskerna (eller överdriva dem).

Historiska data visar till exempel att betydande havsnivåändringar kan ske snabbt (några decennier) och att riskerna ökar markant med ökad medeltemperatur. Inför senaste IPCC-rapporten varnade 29 av världens ledande forskare på området att detta inte tydliggjordes i rapporten då modellerna inte inkluderar abrupta förändringar i Antarktis och Grönlands istäcken.

SvD:s ledarsida hävdade Lena Andersson i höstas att journalister sviker sitt uppdrag i klimatfrågan och undviker kritiska frågor. Hon påstod till exempel att IPCC:s Sammanfattning för beslutsfattare är politiskt vinklad och enbart redovisar de mänskliga faktorer som påverkar klimatet, ej de naturliga. Fast att det bara tar någon minut att kontrollera att detta inte stämmer (och det var inte det enda sakfelet).

Även i Göteborgs-Posten eftersöktes mer realism i klimatdebatten, men i texten framfördes enbart decenniergamla myter som lätt hade kunnat kontrolleras innan publikation.

En annan skribent på DN menade med avseende på detta ändå att ”Låt oss vara rädda om skeptikerna, de är ju så sällsynta.” I en kolumn i Expressen gick Johan Hakelius i samma spår. Men SvD-inlägget hade inget med skepticism att göra, bara okunskap och slapp faktakontroll av redaktionen.

IPCC har sin motpol i NIPCC, som drivs av amerikanska tankesmedjor. De ger ut omfattande rapporter och professor Lennart Bengtsson recenserade en av dessa med slutsatsen:

Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet.”

Jag kan bara instämma efter att själv ha kontrollerat vad deras källor säger kontra vad de skriver.

Klimatdebatten är oerhört komplex och man bör vara medveten om att man kan bevisa nästan vad som helst via cherry picking – det vill säga genom att bara välja ut viss info och inte förklara den i sitt sammanhang.

Det påstås exempelvis att forskarna på 70-talet var eniga om en stundande istid (SvD), vilket bevisas med en rad tidningsklipp (Kvartal). Och visst förekom sådana larm, men i realiteten dominerades den vetenskapliga litteraturen av uppvärmning redan då. Richard Lindzen, en av de mer namnkunniga IPCC-kritiska forskarna, skrev:

Men det vetenskapliga samfundet tog aldrig till sig saken, regeringar ignorerade det och med stigande globala temperaturer i slutet av 1970-talet dog saken mer eller mindre ut.”

Med detta skulle saken kanske kunna anses utagerad. Men icke, en i sammanhanget känd blogg listar hundratals artiklar som sägs bevisa att det då visst rådde konsensus om en istid. Den som orkar kontrollera dem ser att inte heller det stämmer.

Det här är ett mycket vanligt mönster i klimatdebatten.

Kritiken mot ”obekväma röster” i klimatdebatten handlar oftast om att de så kallade ”kritiska frågorna” redan har besvarats många gånger om och att information tas ur sitt sammanhang.

Efter senaste IPCC-rapporten spreds exempelvis ett citat från NASA-forskaren Gavin Schmidt där han säger att klimatmodellerna ger alarmistiska resultat. Men det är inte hela bilden. Några modeller, men inte alla, visade för mycket uppvärmning (allt är publicerat och öppet). De klarade dock inte kvalitetssäkringen och har därför heller inte ingått i de projiceringar som redovisas i senaste IPCC-rapporten.

Visst finns det överdriven undergångsretorik i klimatdebatten. Dålig journalistik likaså. Det måste få kritiseras. Problem kan lösas på många sätt och man måste få ha olika uppfattningar om vilket man föredrar. Men, en förutsättning för en meningsfull debatt är att man har en någorlunda gemensam bild av problemet. Desinformation omöjliggör detta.

Det finns idag inga ursäkter till att vara oinformerad, sammanställningar finns lättillgänglig i till exempel IPCC:s rapporter och på åtskilliga andra sajter som SMHI, NASA och Carbon Brief.

Nästan ingen av den kritik som lyfts fram mot klimatvetenskapen är ny utan har motbevisats sen decennier tillbaka. Även dessa bemötanden finns lättillgängliga om man söker på nätet. Det borde vara en skyldighet att skribenter tar del av dessa innan man rasar i diverse krönikor.

Det handlar inte om att censurera obekväma åsikter utan att man måste vara medveten om att det finns en oerhörd mängd desinformation i detta ämne. Att likställa åsikter från en blogg eller dylikt med publicerad vetenskap (även om de kommer från en professor) är ett sluttande plan som kan leda till allvarliga konsekvenser.

För att göra en liknelse: det är okej att diskutera biverkningar av vaccin, men om man samtidigt hävdar att vaccin inte alls fungerar, ja då får man nog acceptera att inte bli tagen på allvar.

Nog är väl det inte för mycket begärt att redaktioner på våra största tidningar kan hålla sig till fakta utan att anspela på en jättelik konspiration?


Maths Nilsson, kemist och författare till boken Spelet om klimatet - vem kan man lita på i klimatdebatten?


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.