Föda färre barn är trots det en nödvändig åtgärd
Slutreplik från Anders Sirén om att vända befolkningsökningen för att rädda klimatet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2021-08-17 | Publicerad 2021-08-16
SLUTREPLIK. Naturligtvis har Mattias Goldmann rätt i att klimateffekten av minskat barnafödande verkar alltför långsamt för att ensamt kunna lösa krisen.
Att vända befolkningsökningen är likaväl nödvändigt för att förhindra att allt till slut går åt helvete ändå, trots solceller och bilpooler med elbilar, och andra tekniska lösningar som Goldmann, ofta med all rätt, förespråkar.
Att det tar lång tid att vända befolkningsökningen bör inte användas som undanflykt för att inte agera, utan gör det tvärtom desto mer brådskande att sätta i gång.
Världens befolkning har fördubblats sedan 1973, medan de genomsnittliga koldioxidutsläppen per person bara har ökat lite under samma tid. Resultatet är att världens koldioxidutsläpp i dag är drygt dubbelt så stora som de var 1973.
Låt oss göra tankeexperimentet att befolkningen i stället skulle ha planat ut på 1973 års nivå, tack vare åtgärder vidtagna av kloka världsledare. Koldioxidhalten i atmosfären skulle i så fall i dag ha varit avsevärt lägre än vad den nu är och nuvarande utsläpp skulle vara ungefär hälften av vad de är.
Vi skulle då alltså ännu ha gott om tid på oss för att avvärja den klimatkatastrof som nu börjar utspela sig framför vår ögon. Dagens klimatkris är ett direkt resultat av tidigare generationers ansvarslöshet och passivitet. Låt oss inte fortsätta på samma väg.
Goldmanns resonemang om hur han ställer sitt hopp till de ”sju dödssynderna” lämnar jag därhän. Jag vill dock klargöra att jag aldrig har hävdat att ”skuld” och ”skam” skulle vara till någon hjälp.
Det jag förespråkar är att kvinnor som gör val som är bra för framtida generationer ska få en belöning för detta. Detta skulle kunna bidra till minskade födelsetal eftersom det är väl belagt att ekonomiska överväganden kraftigt påverkar människors val av antal barn.
Jag vill också markera mot att Goldmann kopplar samman min debattartikel med propåer om en ”grön diktator”. Att insinuera att jag har något att göra med sådana tankeströmningar är en förolämpning och ett skamgrepp så grova att jag tappar hakan.
Värt att notera är att det inte finns något som tyder på att diktatur och drakoniska åtgärder som tvång och förbud skulle vara effektivare när det gäller att minska barnafödandet än demokrati, ekonomiska incitament och stärkande av kvinnors rättigheter.
Till exempel är barnafödandet lägre i demokratiska Taiwan än i diktaturen Kina med sin ökända ”ettbarnspolitik”.
Det är svårt att se att det skulle finnas något dåligt med att unga kvinnor i hela världen får till exempel ett månatligt belopp pengar fram tills att de föder sitt första barn, och sen ett lite mindre belopp fram tills att de får barn nummer två.
Pengarna måste förstås tas någonstans ifrån, lämpligen skulle världens rikare personer och länder behöva öppna plånboken.
Goldmann skulle kanske kalla detta ”försakelse” – själv kallar jag det solidaritet.
Anders Sirén, docent i geografi
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.