Polisen kan inte lösa nätbrotten utan hjälp
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-04-30 | Publicerad 2015-04-29
Mårten Schultz: Ställ krav på internetjättarna för att stoppa kriminella.
”Det är inget nytt med internet, människor har begått brott i alla tider”. Uttalandet, som i olika variationer upprepats sedan 1990-talets mitt, är bara delvis sant. Det finns många aspekter av brottslighet som är en produkt av den digitala revolutionen. Men det är också självklart så att den brottslighet som fanns även före internet i många fall flyttat ut på nätet. Droger har sålts via hemsidor, bedragare använder Blocket och Tradera, meddelandetjänster används för att hota. Aftonbladets artiklar om langning via Instagram är det senaste exemplet på hur en brottslighet som har förekommit i många decennier tagit steget ut i sociala medier.
Det här reser frågan om hur rättsväsendet agerar mot brottslighet där brottsplatsen inte är ett torg eller ett gathörn, utan ett Instagramkonto eller en Twittertråd. Det är särskilt polisen som fått stå i centrum för den kritik som rättsväsendet ofta utsätts för när det gäller nätbrotten.
Under senare tid är det näthatet, brott mot människor i form av olaga hot eller förtal, som tilldragit sig mest intresse. Brottsförebyggande rådets deprimerande rapport från tidigare i år visade att 96 procent av de anmälningar som gjordes rörande sådana brott aldrig ledde till åtal. Rapportens budskap är tydligt: Det är försvinnande få av de brott som drabbar människor i digitala miljöer som leder till åtal.
När det gäller andra brott på internet finns det inte lika tydlig statistik från senare tid, men det finns inte anledning att tro annat än att uppklarningsprocenten är låg även för dessa.
Vad beror då rättsväsendets dåliga resultat på? Och vad kan göras åt det? Den första frågan har många svar. Utrednings- och bevissvårigheter och svagheter i lagstiftningen har betydelse. Det är inte alltid möjligt att demaskera den som vill dölja sitt ansikte och även om man tror sig ha lyckats är det inte säkert att det är tillräckligt för att en domstol ska anse att identiteten är bevisad. Lagen sätter dessutom upp begränsningar för hur polisen kan utreda brott på nätet; begränsningar som motiveras av integritetshänsyn.
Men det finns även andra förklaringar. Företrädare för polisen har själva framhållit att det funnits ett attitydproblem i kåren – att kränkningar på nätet inte har tagits på samma allvar som kränkningar i den fysiska världen. Här finns det många indikationer på att en genomgripande attitydförändring är på gång. Om det stämmer kan det, tillsammans med förändringar i regelverk och förhoppningsvis en ökad effektivitet i rättsväsendets hantering av de digitala brotten, förbättra den i dag sorgliga bilden av att rättsväsendet kapitulerat för brotten på nätet.
För egen del tror jag dock inte att det räcker med ett vässat rättsväsende. Det krävs mer. Ibland betraktas internet som en skyddad zon, en plats där samhällets vanliga ansvarssystem inte når ut – att det är futilt att tänka sig att det ska gå att rå på de digitala brottslingarna. Jag är inte lika negativ. Om vi verkligen vill komma åt brott på internet så går det, åtminstone ibland. Men det kräver mer än bara taggade poliser med resurser och goda paragrafer i ryggen.
Det krävs också ett samspel med internetjättarna som Facebook, Snapchat och Instagram och kanske viktigast av allt: att vi människor säger ifrån, att brott anmäls – inte bara till polisen utan även till plattformarna. Slutsatsen må låta löjlig, med jag tror den är sann: Vi kan bara åstadkomma en förändring tillsammans.
Mårten Schultz