I tider av oro behöver vi påskens budskap
Ärkebiskopen: Mörkret ska inte få sista ordet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-04-07
DEBATT. Det är påsk. Många i vårt land förknippar nog påsken med festligheter, god mat och förhoppningsvis både glädje och fest. I år blandas påskens fest med oro och osäkerhet på många plan. Krig i vårt närområde och en klimatkris som blir alltmer påtaglig. Inflation och stigande räntor som gör att många känner oro för att få vardagen att gå ihop.
I orostider kan högtider vara extra viktiga. Vi behöver helt enkelt andrum när verkligheten trycker på. Men har påskens budskap något att säga oss i en tid som vår? Jag tror det, inte minst för att påskens berättelse är större än jag själv.
Vår individualistiska kultur har ett underskott på gemensamma erfarenheter och berättelser som stöttar oss i kristider. Kanske är det därför människor söker sig till kyrkan när olyckor och katastrofer inträffar.
Påsken erbjuder ett sorts mönster – från död till liv – som räcks oss genom årtusendena. Det som vi är med om är inte nytt. Andra har varit där. Det finns en grund att stå på som är stadigare än jag själv. Och vi är tillsammans i detta.
I påskberättelsen ser vi ett drama i flera akter. Den handlar om glädje och fest, men rymmer också oro, konflikt och mörker. Till dess underströmmar hör svek och besvikelse. Livet som inte blev som jag ville och frågor om vart jag går med allt detta som inte blev. Det som dog i mig och runt mig.
Berättelsen tar sin början på skärtorsdagen när Jesus samlar sina lärjungar till fest. Därefter möter Jesus nederlag efter nederlag: lärjungen Judas förräderi, Jesus som döms, torteras och korsfästs. Det råder ingen brist på dramatik och mörker. Men det slutar inte i mörker. På tredje dagen är graven tom. Ryktet börjar gå att människor har mött honom, levande.
I centrum för påskens berättelser står tillvarons ytterligheter: förhandlingen om livet och döden. Inget liv finns utan död, men i påsken anar vi också att ingen död finns utan att den utmanas av livet.
Detta är en skatt av berättelser som tillhör oss alla. De är inte bara kyrkans egendom. Berättelserna, i sin spretighet, ger oss möjlighet att spegla snart sagt alla omständigheter i livet i en uråldrig erfarenhet, ett sammanhang som får mig att se mer djup och mer bredd i det jag upplever i världen.
Detta är ingen andlig snabbmat utan en berättelse som ger tuggmotstånd, retar intellektet, väcker känslor. Den rör och petar i den mänskliga grunderfarenheten att vi är dödliga, men öppnar upp för att döden inte har sista ordet. Detta är en andlighet som gör det lättare att andas.
Påsken är en historiens brännpunkt där livets kraft kommer till uttryck i berättelsen om Jesu död och uppståndelse. Mot det som bryter ned går Gud in i skapelsen på livets sida. Uppståndelsen beskrivs som en engångshändelse, men hela Nya testamentet, som ju är skrivet efter Jesu uppståndelse, är skrivet i ljuset av påskdagen.
Påskens berättelser går att känna igen i våra liv i, med alla dess nederlag och erfarenheter av smärta. Här finns rum för livets alla långfredagar – de tunga och smärtsamma dagarna. Där ryms varje människas oro och ängslan, vånda inför krig och klimatkris, oro över personliga omständigheter och vår ensamhet och sorg över det som inte blev som vi ville.
Men påskberättelsen slutar det inte där, den talar om att det finns ett hopp om en kraft som är starkare än nederlag, rädsla och död. Det ger inte skäl till någon glättig och lättköpt optimism, men väl till ett försiktigt bejakande av att mörkret inte ska få sista ordet och att livet kan komma åter.
Här har vi alla ett ansvar, både som mottagare och givare av detta hopp.
Martin Modéus, ärkebiskop, Svenska kyrkan
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.