Tänk om corona gör oss solidariska igen

Sven Wollter: När jag gick med i facket 1957 var det inte bara för att få stålar

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Om madame Corona kan få oss att hitta tillbaka till solidariteten igen så ska hon ha tack. Om hon kan få upp folks ögon för den sjuka kapitalismen skall hon få en kram och en kyss – i nacken. Bara hon inte vore så grym, skriver Sven Wollter.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
Om madame Corona kan få oss att hitta tillbaka till solidariteten igen så ska hon ha tack. Om hon kan få upp folks ögon för den sjuka kapitalismen skall hon få en kram och en kyss – i nacken. Bara hon inte vore så grym, skriver Sven Wollter.

DEBATT. Man lär sig mycket nytt i dessa tider. 

Ord man bara såg glida förbi i sitt tidigare liv. Men när detta liv så brutalt visar upp sin svarta obeständighet tycks vi plötsligt börja se varandra med nya ögon. Se våra bräckligheter och måhända också våra styrkor.

Bra.

Lyssnade på radion. En kvinna med mjuk röst och vänlig nyfikenhet intervjuade en glad ung dam från restaurangbranschen som just tvingats bort från sitt jobb. Liksom så många andra människor från när och fjärran.

Då kom snacket förstås in på facket och det nya fräscha regeringspaketet som garanterar 11 000 kronor i månaden och flickan klargjorde att nu skulle hon minsann sno på och ansluta sig. Helst innan mars månad var till ända.

”Varför har du inte gjort det tidigare?”, frågade intervjuaren.

”Nä, men varför det? Det fanns ju jobb hela tiden. Och nya krogar överallt. Fick man gå från ett ställe hittade man snabbt ett nytt. Inga problem. Men nu vete katten …”

Det stod helt klart att denna unga människa svalt den moderata kampanjen mot facket med hull och hår, utan att reflektera. Och eftersom någon motrörelse från sossehåll varit svår att upptäcka får man inte förvåna sig över att ungt folk inte ens snuddat vid tanken på att gå med.

Själve LO-basen Thorwaldsson talar om facket främst som en försäkringsinstitution och det vet vi ju att ungt folk är måttligt intresserade av försäkringar. Herregud, själv har jag bara hemförsäkring. Och jag är 86…

Men facket har jag varit med i sedan 1957, när jag gått ut scenskolan och skulle pröva fria livet. 

Och det ska alla veta att det var ont om jobb redan då. Men inte var det anledningen till att jag gick med. Nej det var av stolthet. Nu först var jag skådespelare på riktigt. Det var av stolthet över att tillhöra en yrkesgemenskap där man försökte värna om varandra.

Solidaritet var ordet.

Solidaritet.

I dag hjälper jag dig, i morgon hjälper du mig. Och tillsammans kämpar vi för bättre villkor för oss alla.

Men för all del, i dessa dagar kan ordet solidaritet faktiskt ringla ur munnen också på sånt folk som Kristersson, Åkesson och Busch. Inte var och en för sig längre, med privata bankkonton, utan nationell sammanhållning.

Och så tittar vi bort när ABB och andra storheter varslar om miljardutdelningar till aktieägarna. Miljarder till de behövande i Djursholm och Saltsjöbaden.

I samtalet försökte intervjuaren lite försiktigt leda in den arbetslösa flickan på solidaritetstanken och ordet nämndes också, även om rösten var svag. Svaret blev en förvirrad paus. Tydligen fanns ingen koppling mellan ordets innebörd och hennes egna akuta situation. Det gällde enbart stålar.

Så jävla sorgligt. Begripligt men sorgligt.

Och vi får skylla oss själva. Vi har låtit dödgrävarna på högerkanten dominera politiken så länge nu, att grunderna för samhällskontraktet övergått till att enbart handla om pengar.

Om madame Corona kan vända på detta så ska hon ha tack. Om hon kan få upp folks ögon för den sjuka kapitalismen ska hon få en kram och en kyss – i nacken.

Bara hon inte vore så grym.


Sven Wollter, skådespelare och författare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här

Publicerad:

LÄS VIDARE