Min man är polis – vår familj får betala priset
Jenny: Hur gör man när han kommer hem efter ett arbetspass med fyra självmordsförsök?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-09-30
DEBATT. Jag lever med en polis. Under många år har jag känt att vi som gör det blir lämnade vind för våg.
Våra fruar eller män får övertid och passförflyttningar, de jobbar i farliga miljöer där de ser allt det svarta vi andra slipper. Sedan kommer de hem och det blir upp till oss att förstå och förhoppningsvis klara av att stötta. Efter terrordådet på Drottninggatan fick jag nog!
Jag älskar min man och är så stolt över det arbete han utför varje dag och varje natt. Men den påverkan hans jobb får på hela familjen var jag långt ifrån beredd på. Detta trots att vi hemma hos oss har diskuterat vad våra olika roller är NÄR det händer, aldrig OM det händer.
Efter terrordådet på Drottninggatan blev det så tydligt att polismyndigheten tar alldeles för lätt på det arbete deras medarbetare utför.
Vi som sitter hemma borde få stöttning och en klar och tydligt kontakt att vända oss till i stället för att tvingas uppdatera Aftonbladet hela natten. Det blir väldigt svårt för oss anhöriga att utan utbildning och ibland utan ens förståelse att stötta när vår partner till slut kommer hem.
Därför har jag i ett år mejlat, ringt, jagat och tjatat för att få till en organisation för oss närstående till poliser. Det finns i många andra länder och det finns för Försvarsmaktens anhöriga.
Jag kom under detta år i kontakt med Invidzonen, en organisation för närstående till Försvarsmakten och poliser i utlandstjänst. De blev närmast chockade över hur vår vardag kan se ut. Från att bli lämnad i mataffären för att det är nån snattare eller en buse som min man inte vill ska se mig och barnen till att behöva släppa mitt eget arbete och möblera om i mitt schema för att han beordras övertid eller blir förflyttad.
Det handlar om att ligga orolig på kvällar när han arbetar på fotbollsmatch. Att läsa nyheter om att en polis är skadad och inte få tag på honom. Att behöva förklara för gråtande barn varför pappa inte kommer hem just nu, förklara för äldre barn varför just han måste stå där det är så farligt.
Listan kan göras lång och ser säkert olika ut hos olika familjer. Men för mig är den största och svåraste biten att tackla alla hemska saker han ser och är med om. Händelser som självklart påverkar honom som människa.
Hur handskas man med att mannen kommer hem efter ett arbetspass med fyra självmordsförsök? Jag behöver ju hjälp med barnen … men han blir introvert och är inte riktigt närvarande efter jobbiga händelser. Som att få hem skalet av mannen jag lever med.
Eller när jag som höggravid och utan att ha sovit på hela natten ringer för att säga ”snälla, ingen övertid i dag, du måste ta barnen imorgon” och han svarar (eftersom han trodde att det var dags att föda) att han åker runt för att leta efter en våldtäktsman då en kvinna precis blivit våldtagen.
Även som höggravid inser jag ju att mina behov kommer lite längre ner på listan. Så det är bara att bita ihop och hoppas att man klarar det.
Och hur tar man hand om man och barn efter en händelse som Drottninggatan? Det är klart han behöver tillbaka till sina kollegor så fort han vaknar, det är det bästa i kriser. Men jag blir ensam med barnen och vågar inte gå ut genom dörren – och med frågan ”Varför är inte pappa här? Är det inte över nu?”. Hotbilden mot polisen rör sig närmre och närmre oss här hemma.
Invidzonen sa mycket – men slutsatsen blev: ”Men gud! Har du det så där varje dag? Så som du beskriver det har vi det när våra militärer åker iväg, men då endast i 6–12 månader”.
Nu är det dags för polismyndigheten att ta ansvar för sina egna medarbetare och deras välmående. Jag anser att vi närstående är en viktig del i detta arbete. Statistiken för separationer är hög, för hög. Polismän behöver hjälp med att förstå att det inte är ett vanligt jobb de har.
Det våra poliser är med om påverkar dem vare sig de vill eller inte. Och oss som står nära, direkt eller indirekt. Vi som är kvar hemma gör vi så gott vi kan – men det är inte ett vanligt liv att leva med en polis.
Det finns goda tecken. Jag har fått löfte om att en så kallad preppkurs ska anordnas under hösten, liknande den som erbjuds Försvarsmakten. Man pratar om att ta upp problemet redan på polishögskolan.
Men det gör inte att vi kan slå oss till ro. Vi måste sprida förståelsen att det inte handlar om att sätta dit polisen, inte heller om att sätta griller i huvudet på polisernas anhöriga. Det som behövs är att ett stöd finns där när det händer något eller när man inte kan lägga sina egna problem på sin partner för att deras vardag handlar om ”riktiga” problem.
Detta efterfrågades redan 2001 efter kravallerna i Göteborg, men 17 år senare så finns det fortfarande inte. Det är dags nu!
Jenny
Av hänsyn till familjens säkerhet skriver debattören under pseudonym. Redaktionen känner till hennes identitet. En längre version av texten är tidigare publicerad i Polistidningen
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.