Jakten på mångfald leder till splittring
Houman Sebghati och Johan Grant: En osund tävling om att vara mest antirasistisk
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-12-08
DEBATT. Strävan efter mångfald på våra arbetsplatser är bra men bygger alldeles för mycket på normkritiskt tänkande och så kallad kritisk rasteori.
Vad få förstår är att dessa teorier inte bara ifrågasätter rasistiska normer utan också sådant som meritokrati, yttrandefrihet, akademisk frihet, fri marknad eller att andra än vita kan vara rasister.
Teorierna har fått enormt genomslag på amerikanska elituniversitet och får människor att dela upp världen i vita och icke vita, offer och förövare, medvetna och icke medvetna, anständiga och oanständiga.
En av världens ledande socialpsykologer, Jonathan Haidt, visar i sin forskning hur människor med starkt rättvisepatos ofta har svårt att leva sig in i och respektera olika människors uppfattningar. Haidt varnar för att polariseringen gått så djupt att den hotar den amerikanska demokratin.
Att mångfaldssatsningar i Sverige till stor del bygger på import av sådana teorier och metoder är inte klokt.
En sådan är ”The privilege walk” som syftar till att illustrera att privilegier leder till orättvisor. Deltagarna ställs upp på en linje och skall ta sig till andra sidan. Ledaren ber sedan människor ta ett steg framåt för varje privilegium de har. Är du vit, framåt. Kvinna, stå kvar. Man, framåt. Hetero, ett steg framåt.
Övningens egentliga mål är att indoktrinera människor i ett tänkande som bortser från mångfaldens innersta kärna. Alla de där mänskliga hindren som döljer sig bakom våra yttre olikheter.
En sjukdom, dåligt självförtroende, ett brustet hjärta eller ett beroende. Eller, för den delen, styrkorna. Vackra ögon, hög intelligens eller en fin karisma.
Vi är båda så kallade rasifierade personer som har gjort klassresor. Vi vet hur orättvisor och rasism låter, smakar och luktar.
Därför vet vi också hur viktigt det är att mötas med äkta respekt för att kunna växa och ta sin roll i samhället. Men vi upplever att respekten ersatts av artighet och ett överlägset välmenande som är villkorat till att vi accepterar vår plats i offerhierarkin.
Men det aktar vi oss ofta för att säga, för att slippa det stela leendet och den vassa blicken från dem som inte uppskattar lite bråkig mångfald i den enfaldiga mångfaldsdiskussionen.
Så här är det. Inkludering är en tvåvägsprocess där någon bjuder in och den andra tar emot och hedrar inbjudan.
Men för de normkritiska aktivisterna ses ”inkluderande” som en gudomlig egenskap som några har och andra inte har. Det orsakar en sekteristisk atmosfär där människor tävlar om att vara mest antirasistisk.
Gruppdynamiken är densamma som på högstadiets skolgård. Ingrupp mot utgrupp, där den “inkluderande gruppen” ironiskt nog är den som exkluderar, pekar ut och deplattformerar.
Det var sångerskan Erykah Badu som i sin låt ”Master teacher” 2009 sjöng frasen ”stay woke” (”vaken”, ”medveten”) och som åter igen tände gnistan till den rörelse som saknade namn, bild eller ledare.
Erykah Badu sa 2019 i en intervju i New York Times att folk använder ordet ”woke” för att göra sig medvetna om hur makt fungerar, men att det inte var hennes intention. I samma intervju menade hon att det varken är vaket eller medvetet att gruppera ihop sig mot någon man inte tycker är ”woke”.
Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon sa innan USA-valet 2017 att ”ju längre de pratar om identitetspolitik, desto mer har jag dem (”I got’em”). Jag vill att de ska prata om rasism varje dag. Om vänstern är fokuserad på ras och identitet, och vi går för ekonomisk nationalism, kan vi krossa demokraterna”.
Vi vet hur det gick. Och samma sak hände i Sverige. De normkritiska aktivisterna har utan att förstå det själva bidragit till framgången för de reaktionära krafter de tror sig bekämpa.
Det har blivit trendigt att se rasism och ojämlikhet i varje hörn. Men det gagnar bara dem som vill göra karriär av rasismen.
Jodå, det finns en hel del personer som använder antirasismen ungefär som den ökände ”Kapten klänning” använde jämställdhetsarbetet inom polisen.
Normkritiken som präglar de flesta mångfaldsinitiativ stjälper mer än den hjälper. Om man erbjuder rasism som förklaring varje gång en människa missar chansen till självförverkligande är det ett hån mot den individ som kämpar för att förstå och använda sina talanger.
Att sända budskapet till unga människor att rasism är det största hindret för personlig framgång är vilseledande och att svika de man säger sig måna om. En skymf mot dem som besitter andra talanger än att posera på Instagram och högstämt tala om asymmetrisk makt som håller alla icke-vita i ett järngrepp.
Normkritik är viktig för att förstå hur vårt samhälle fungerar men när den görs till policy är den farlig. När människor delas upp i grupper och vi fokuserar på vilka som är över- och underordnade skapar vi konkurrens och splittring.
Mångfald behöver byggas kring vad vi ska göra tillsammans. Inte på hudfärg eller andra olikheter. Normkritik är viktigt men ska inte göras till policy. Det leder bara till splittring och konflikt.
Vi är på väg att göra samma misstag som i USA. De underliga konflikterna kring rasism som vi sett på Konstfack, Uppsala universitet och Sveriges radio är bara toppen av ett isberg. Stoppa inte huvudet i sanden!
Houman Sebghati, musikartist, processledare och historia- och kommunikationslärare
Johan Grant, Fil dr, leg psykolog, organisationskonsult och cancellerad lektor på Lunds universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.