Jag vill inte dö i förtid för att rädda er budget

ALS-sjuke Mats Leijons slutreplik om munskydd inom hemtjänsten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2020-05-21

Antingen konstaterar man att det blir för dyrt att skydda mig. Eller så tittar vi på lösningar som en tillfälligt höjd kommunalskatt eller ett krav på mer resurser från staten, skriver ALS-sjuke Mats Leijon i en slutreplik till Malmö stad om munskydd inom hemtjänsten.

REPLIK. Malmö stad replikerade på mitt debattinlägg ”Ska jag riskera mitt liv för Malmös budget?” De börjar med att uttrycka en förståelse för min oro. Det är ju fint, men meningslöst när hemtjänstens enda ”aktiva” åtgärder för att skydda mig och andra som tillhör riskgrupperna, består av att hålla tummarna för att personalen stannar hemma när de känner sig sjuka.

Även jag håller tummarna, men mer konkreta åtgärder som att låta personalen bära munskydd för att begränsa smittrisken, hade fått mig att känna mig trygg på riktigt.

Sen används det mycket textutrymme för att berätta om hur viktigt det är att personalen är skyddad. Det sympatiserar jag med, men min text handlar inte om det. Den handlar om hur jag som brukare kan skyddas mot smitta. En förutsättning för ett bra samtal är att vi pratar om samma sak.

Det är bra att Malmö stad har ett samarbete och kunskapsutbyte med Region Skåne, men det förklarar inte varför jag inte kan skyddas mot smitta genom att personalen bär munskydd.

Det enda argument som har framförts gång på gång är Folkhälsomyndighetens tes att munskydd kan göra mer skada än nytta.

I dessa tider har vi lärt oss att uppskatta fakta och raka besked. Den här tesen är inte mer än en åsikt, eller undanflykt om man så vill. Ingen forskning stödjer tesen, helt enkelt för att det inte har gjorts någon forskning på detta.

Sen börjar Malmö stad räkna upp siffror, och det är nu jag tror att vi börjar närma sig pudelns kärna. Man räknar upp hur många munskydd det skulle krävas för att tillmötesgå mitt önskemål. Det är ju ett slags fakta, men hur ska jag förhålla mig till dessa siffror? Min första reaktion blir ett: Jaha?

Vad innebär detta? Är det meningen att min reaktion ska bli ”nämen så många munskydd kan vi ju inte använda”.

Hur många munskydd är det rimlig att använda för att skydda mig och andra som är lika utsatta som jag? Jag ställer frågan för att det känns som att vi vid det här laget i min replik, har lämnat pseudodiskussionen om rekommendationer och faran med att använda munskydd.


I stället kan vi prata pengar. Hur mycket får jag kosta? Hur många munskydd är rimligt att använda för att skydda mig? Mitt intuitiva svar måste ju bli: så många munskydd som krävs.

Jag förstår att kommunernas ekonomiska situation är ansträngd. Men om vi lämnar rekommendationer och åsikter därhän, och i stället börjar prata ekonomi så har som jag ser det två vägar att välja:

Antingen konstaterar man att det blir för dyrt att skydda mig. Eller så tittar vi på lösningar som en tillfälligt höjd kommunalskatt eller ett krav på mer resurser från staten.

Jag står fast vid min ursprungliga åsikt.

Jag har drabbats av ALS. Jag kommer att dö i förtid. Det har jag förlikat mig med, men jag tänker inte dö tidigare än nödvändigt för att inte spräcka kommunens budget.

Jag kommer att fortsätta demonstrera utanför Malmös stadshus tills mina krav tillgodoses, eller vi åtminstone överger det manus som Malmö stad envisas med att framföra.

Jag vill se ett initiativ från Malmö stad där de kräver ytterligare resurser för att tillgodose riskgruppernas behov av skydd mot smitta.


Mats Leijon, Malmö

Texten är en slutreplik. Läs hela debatten här