”Att ha allt i min laptop är nog”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-11
Jag har en gammal drickaback från Pripps som är grön och ganska ful. Jag har inte haft hjärta att göra mig av med den, trots att innehållet i dagsläget är oanvändbart. Backen innehåller ett slumpmässigt urval vinylskivor som jag inte gjort mig av med, trots att det är många år sedan jag hade den utrustning som krävs för att spela dem.
Men på senare tid har jag allvarligt börjat ifrågasätta poängen med att behålla dem. Sannolikheten att jag någon gång köper en grammofon är försvinnande liten. Skivorna samlar mest damm. Några få skivomslag är snygga och kan sättas upp på väggen. Förutom den rent konstnärliga aspekten och eventuellt affektionsvärde finns ingen som helst anledning att spara dem.
Ännu mindre anledning ser jag att behålla mina gamla cd-skivor. De har inget estetiskt värde som vinylerna, och även om de kan spelas är det betydligt tristare med gamla cd-skivor som hackar än med vinyler som knastrar.
En kvalificerad gissning är att alla skivor ryker nästa gång jag flyttar. De har spelat ut sin roll för länge sedan.
Det är inte innehållet som förlorat sitt värde. Musiken. Låtarna. Men mitt musiklyssnande har antagit andra former de senaste åren, på grund av den ständiga tillgängligheten och det obegränsade utbudet.
Någon gång under min levnadstid kommer allt att bli tillgängligt. Alla böcker någonsin skrivna, all musik någonsin inspelad, alla filmer som producerats, kommer att finnas tillgängliga ett klick bort. Det förändrar våra beteenden. Det har redan förändrat mitt sätt att värdesätta – inte musiken som sådan, inte filmerna – men de fysiska produkterna. Jag gillar inte prylar, att ha allt i min laptop är mer än nog för mig. Jag har ingenting emot att betala – men när affektionsvärdet i den fysiska produkten försvinner, när tillgången är långt större än efterfrågan, när jag inte har något att ta på och allt jag äger kan tas ifrån mig när hårddisken kraschar – hur mäts då det ekonomiska värdet av innehållet?
Det här har ingenting med moral att göra. Det har inte heller med pengar att göra. Jag har inga skrupler när det gäller illegal fildelning, lika lite som jag tänkte mig för innan jag spelade av grannens vinylskiva på kassett. Förr var jag en flitig skivköpare. Jag samlade och ville äga.
I dag har ägandet för mig förlorat all betydelse. Jag vill lyssna på bra musik. På nätet finns ett enormt utbud och jag hittar alltid något som är tillräckligt bra för att ta plats i mina öron. Är jag på rätt humör tillbringar jag gärna timmar botaniserande bland små uppstickare på Myspace. Tjänsterna som helt lagligt erbjuder musiklyssning poppar upp som svampar ur marken. Jag skulle enkelt kunna lyssna på musik varje minut i resten av mitt liv utan att behöva höra samma låt två gånger.
Och om vi nu ska tro på den gamla sanningen om tillgång och efterfrågan – är det då alldeles givet att någon i framtiden kommer att vara villig att betala för musik, film eller litteratur överhuvudtaget?
Sofia Mirjamdotter