Som forskare får jag panik av valmanifesten

Forskare: Storföretag bönfaller politikerna om klimatplan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-08-14

Om artutrotningen tycks SD och M inte bry sig ett vitten. KD vill utnyttja naturen och dess arter som resurs. L, C, S och V sträcker sig så långt som att utveckla resonemang om att vilja skydda den biologiska mångfalden genom att bevara så kallad ”värdefull natur”. MP är undantaget i skaran, det enda parti som explicit både nämner artutrotningen och dessutom gör en tydlig koppling mellan denna och klimatkrisen, skriver Johan Hultman, professor i kulturgeografi med ansvar för hållbarhetsforskning vid Lunds universitet

Del 8 i debattserien #viktigasteklimatrösterna där forskare skriver om hur klimatpolitiken skulle se ut om forskningen fick bestämma – och partipolitiskt obundna unga skriver om hur de upplever klimatkrisen och klimatpolitiken.

Det var ett häpnadsväckande och – trots det adjektivfattiga språket – desperat inlägg i frågan om planetens överlevnad.

Verkställande direktörer för nio internationella storföretag, bland dem H&M och Unilever, skrev i oktober 2021 ett öppet brev till världens statsöverhuvuden. Anledningen? ”Because there will be no business on a dead planet”.

De nio stod som talespersoner för tusentalet andra internationella företag, och de bad världens ledande politiker om tydliga mål och verktyg för att själva kunna ställa om sina affärsmodeller och värdeskapande processer till en grön marknadsekonomi.

Vad dessa giganter hittills sett i den vägen imponerade inte: Nature is at a tipping point and time is against us”, skriver de. Nuvarande åtgärder saknar helt den ambition och noggrannhet som krävs för att trigga de akuta handlingar som måste till. Företagsledarna erkände till och med att det måste bli ett praktiskt och mentalt tvärstopp för business as usual.

Det som adresserades i brevet var den skenande artutrotningen, den biologiska mångfaldens död, orsakad av mänskliga verksamheter – en fråga som är av en annan sort än den klimatkris som år för år drar oss allt djupare ner i ett kaos av eld, torka, skyfall, översvämningar, livsmedelsbrist och klimatflyktingströmmar.

Klimatkrisen är inte komplex på samma sätt som artutrotningen. I teorin skulle vi kunna vrida om kranen och stoppa alla fossila utsläpp. Och inom några generationer hade klimatförändringarna då helt slutat eskalera, och ett i grunden förändrat samhälle skulle kunna ta form.

(Detta är dock osannolikt eftersom världsekonomin är beroende av en till bristningsgränsen uppblåst koldioxidbubbla med potential att antingen begrava Parisavtalets dröm om 1.5 - 2 graders temperaturökning i aska, eller leda till en global recession utan motstycke, se Katrine Marçal i DN 14/7.)

Brevskrivarnas angelägna anrop angående artutrotningen härrör, i likhet med klimatkrisen, dock från en resursifieringsproblematik som måste redas ut innan de politiska beslutsfattarna kan ta över.

Det finns en tankemodell i moderniserade samhällen, så inlärt självklar att den tycks stå bortom alla mentala och språkliga utmaningar – att samhället och dess ekonomiska tillväxt är beroende av att utnyttja resurser från naturen. Genom kontinuerlig innovation skapar vi värde och välstånd ur dessa resurser.

En hållbar utveckling hänger på att behålla en balans mellan samhälle och natur. Vi ska inte resursifiera mer av naturen än vad den kan återskapa, och vi ska inte störa naturen mer än att framtida generationer kan ha samma förutsättningar som vi själva att skapa sitt eget värde och välstånd.

Samhället och naturen ses som två distinkt skilda sfärer, och ur tankemodellens inre logik följer insikten att det är det ömsesidiga beroendet dem emellan som kan generera hållbar ekonomisk tillväxt och ökat välstånd för allt fler människor.

Det har inte gått så bra hittills. Jag skulle säga att utgångspunkten med samhälle och natur som två skilda sfärer är farlig. Mänskligheten (rättelse: en liten – genom våldsamma medel priviligierad – del av mänskligheten) har genom att använda denna tankemodell som samhällsbyggarprincip fört in sig själv i en ny geologisk era: Antropocen.

Vad som särskiljer denna från alla tidigare geologiska epoker är att det nu är mänskliga verksamheter – efter bara ett fåtal sekel av otyglad resursifiering – som utgör den dominanta förändringskraften av vår planet och atmosfär.

Artutrotningen är ett blodisande exempel på detta. Vi står inte längre utanför naturen och plockar in de resurser vi anser oss ha rätt till. Det vi kallat samhället har gnagt, sprängt, stormat, grävt, lirkat och slagit sig rakt in i vad vi kallat naturen, och sliter nu sönder sig själv.

Det öppna brevet från företags- och finansvärlden blir därmed ett rop på hjälp inifrån en självskapad mardröm. Brevskrivarna förstår att artutrotningen utgör en akut och aldrig tidigare skådad risk gentemot fortsatt ekonomiskt tillväxt.

För att skapa en grön, naturpositiv, tillväxtbaserad marknadsekonomi måste, utifrån rådande tankemodell, den risken hanteras genom att naturen får en marknad och ett marknadsvärde. För att stoppa artutrotningen efterfrågar finansvärlden verktyg för lättförståeliga beräkningar av ekosystem. Men vi lurar oss själva om vi förlitar oss på att reducera ekosystem till monetärt värde.

Naturen är ett samlingsnamn för bokstavligt talat oräkneliga arter och deras biotoper. Samspelet mellan arterna utgör ekosystem och ekosystemens funktion är den absoluta grundbulten för människans ekonomiska system. Utrotar vi arter förstör vi ekosystem och därmed vårt samhälle. Pragmatiskt sett är samhälle och natur därför ett och samma.

Dock är ekosystemens komplexitet av en sådan magnitud, att även de mest välorienterade biologer är oförmögna att förklara ens hur en bråkdel av det hela hänger ihop. Än mer handfallna inför den pågående artutrotningen står naturligt nog samhället i allmänhet och – som vi sett – finansvärlden.

Men mest handfallna av alla tycks flertalet av våra svenska politiker vara.

Vid en genomgång av partiernas högaktuella valmanifest är det som hållbarhetsforskare svårt att inte gripas av panik. Bristen på insikt när det gäller artutrotningen är så akut att det snarast känns utsiktslöst att lyfta fram den.

Härifrån hörs inga desperata rop på hjälp.

Om artutrotningen tycks SD och M inte bry sig ett vitten. KD vill utnyttja naturen och dess arter som resurs. L, C, S och V sträcker sig så långt som att utveckla resonemang om att vilja skydda den biologiska mångfalden genom att bevara så kallad ”värdefull natur”.

MP är undantaget i skaran, det enda parti som explicit både nämner artutrotningen och dessutom gör en tydlig koppling mellan denna och klimatkrisen.

Tystnaden om artutrotningen är knappast förvånande. Vårt välstånd skvalpar runt i biodiversitetens död, i en komplexitet som inte är greppbar eftersom artutrotningens rötter är djupt förankrade i minsta lilla vardagshandling.

Samtidigt går problemet inte att lösa med att individer ställer om sitt konsumtionsbeteende. De timida uppmaningar till stegvisa konsumtionsförändringar på mikronivå som benämns hållbar konsumtion uppmuntrar inte till varken ett praktiskt eller mentalt tvärstopp för business as usual.

Det som varit är nu en usel guide till vad som måste komma. Vi behöver därför en politik för antropocen, snarare än för en marknadsbaserad fortsatt resursifiering som förlitar sig på siffror med okänd koppling till verkligheten, anpassade för årsredovisningar och bokslut.

Jag har nu ett skarpt förslag till våra politiker och en uppmaning till alla väljare. Inför valet föreslår jag att de politiker som känner sig manade att ta ett verkligt miljöansvar för planetens framtid ställer sig upp inför väljarna med en avsiktsförklaring. Min uppmaning till väljarna är att hålla utkik efter politiker modiga nog att göra detta.

Avsiktsförklaringen ska innehålla konturerna av en politik som utgår från att mänskligheten står inför ett existentiellt stup som resultat av den artutrotning vi själva skapat genom en ohejdad resursifiering av naturen.

Den ska visa att inträdet i antropocen vänder ut och in på vedertagna förståelser av vad en hållbar utveckling betyder och erkänna att stegvisa mikroförändringar i konsumtionsbeteende inte är ett svar på artutrotningen. Utan ställer krav på företags- och finansvärlden som går tvärt emot det som hittills räknats som sunt förnuft (bara lugn, de har trots allt bett om det).

Nästa steg – konkreta förslag på hur vi formar en framtid – måste utgå från den verklighet vi skapat.

Verklig hållbarhet vilar på ett moraliskt ansvarstagande med utgångspunkt i en politiskt förankrad resursifieringsetik. Här finns byggstenarna till det globala ledarskapet för planetens framtid.


Johan Hultman, professor i kulturgeografi med ansvar för hållbarhetsforskning vid Lunds universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.