Varför ska inte män känna sig kollektivt skyldiga?

Debattören: Lyssna och ta ansvar i stället för att hålla varandra om ryggen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2017-11-22 | Publicerad 2017-11-05

Sexuella trakasserier och våldtäkt uppstår inte i ett vakuum. Det finns en anledning till att högt uppsatta män i åratal har kunnat sätta sexuella trakasserier i system och kommit undan med det, skriver Camilla Sten.

DEBATT. Varför ska inte män känna sig kollektivt skyldiga? Jämställdhetsminister Åsa Regnér deltog den 1/11 i Aftonbladet TV. Diskussionen gällde de siffror som framkommit i samband med #metoo-kampanjen som visar att sju av tio kvinnor utsatts för sexuella trakasserier. En av de första saker ministern hade att säga var att ”män och
pojkar som grupp ska inte känna sig kollektivt skyldiga”.

I kampen för jämställdhet i dag ägnar de bland oss som tar ställning mot mäns våld mot kvinnor – kontraintuitivt nog – ganska mycket tid åt att försöka lugna mäns rädslor.

Vi har lärt oss att halva befolkningen inte kommer att lyssna på vad vi har att säga om vi inte inleder med att försäkra dem om att de inte har något att känna sig skyldiga för. Att de inte bör känna sig utpekade, skuldbelagda eller oroliga.

Vi har förstått att det enda sättet att försöka få majoriteten att visa ett uns sympati med utsatta kvinnor är att leda med att även män, minsann, har något att vinna på feminism!

Som att empati i sig inte borde vara tillräckligt.

Som att det faktum att halva befolkningen måste leva med ständig otrygghet inte räcker för att inse att något i samhället har ruttnat.

Sexuella trakasserier och våldtäkt uppstår inte i ett vakuum. Det finns en anledning till att högt uppsatta män i åratal har kunnat sätta sexuella trakasserier i system och kommit undan med det.

Det är chefer som hållit dem om ryggen och ledningsgrupper som i det tysta betalat ut stora belopp pengar för att få störande röster att försvinna. Det är arbetsplatser som medverkat till en kultur där dagliga trakasserier blir till jargong och den som inte deltar eller accepterar fryses ut. Det är grabbgäng som trissar upp varandra med allt råare skämt tills ord som ”luder” och ”slyna” i det tysta blivit synonyma med ”kvinna”. Det är våldtäktsskämt. Det är skratt, och det är tystnad.

Vad skulle hända om vi slutade säga: ”känn ingen kollektiv skuld”?
Vad skulle hända om vi i stället sade – ”Ni har en kollektiv skyldighet.”

En skyldighet att hålla varandra ansvariga, snarare för att hålla varandra om ryggen. Att ifrågasätta vardagssexism och unkna värderingar även när de kommer från vänner, familj och kollegor. Att undersöka det egna beteendet även när det känns svårt eller obekvämt. Att lyssna på kvinnor som säger att de blivit utsatta. Att fråga vad som kan göras för att lösa problemet, snarare än att ifrågasätta om det existerar.

Det finns många män som aldrig utsatt någon för sexuella trakasserier. Det finns män som blivit utsatta för sexuella trakasserier. Men den här texten handlar inte om dem, och i en bättre värld skulle jag inte behöva omnämna dem alls.

I en bättre värld skulle jag kunna skriva en text om de trakasserier kvinnor utsätts för, och även manliga läsare skulle kunna ta till sig den utan att först behöva försäkras om sin egen oskuld.

Vägen till en bättre värld går inte genom att säga till män att de inte ska känna sig skyldiga.

Den går genom att be män att lyssna och ta ansvar.


Camilla Sten, författare och debattör


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.